Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: ”Det är med fasa, förskräckelse och ledsamhet jag läser statistiken över drunknade personer”

Annons

I helgen var jag och min bror ut till bryggan i skärgården. Vi passar på att sätta ner förtöjningsstolpar i vattnet genom att borra hål i isen, det är mycket enklare att göra så än från båten. Men jag vet att isen så här års är förrädisk.

Jag stöter en stolpe mot isen och den går rakt igenom. Trots att isen är 15 centimeter tjock är bärigheten nästintill obefintlig. I vårt fall spelar det ingen roll – djupet är en dryg halvmeter. Men för säkerhetsskull lägger vi ut brädor att gå på.

Däremot går mina tankar till alla obetänksamma, våghalsiga, okunniga och vanliga Svenssons som lockas ut på vårisarna, ofta utan sällskap. Döden lurar där under ytan, ändå är det många som ger sig ut på skidor, skridskor eller till och med skoter. I de flesta fall slutar det väl.

Men det är med fasa, förskräckelse och ledsamhet jag läser statistiken över drunknade personer hittills i år. Elva personer har fått sätta livet till bara under januari och februari i drunkningstillbud relaterade till is, det är nästan tre gånger så många som under hela fjolåret.

Det är liv som går till spillo helt i onödan. Jag vet inte hur alla de här olyckorna gått till, men jag vet att flera i statistiken genom åren är långfärdsskridskoåkare.

Vårsol, blankis och frihetskänslan lockar. Men det händer att det sunda förnuftet lämnas hemma. Med hög fart kommer du långt ut över den tunna isen innan den brister. Trots isdubbar, visselpipor och mobiltelefoner talar statistiken sitt tydliga språk. Du är inte odödlig, och även om du är ensam när olyckan är framme, är det långt fler som drabbas.

Familj, barn, barnbarn och vänner. Deras liv går vidare. Ditt hjärta slutar slå, men dig glömmer de aldrig. Och det är med sorg de resten av sina liv funderar över varför du skulle ge dig ut på den tunna isen, där döden lurar under ytan.

Tänk efter en gång till innan du ger dig ut. Det gjorde inte jag när jag var nybliven tonåring. Jag minns det så väl, och kommer aldrig att glömma den rysning som gick genom kroppen när isen under mopeden på Vedtjäratjärn i ett muller sprack sönder. I falsk trygghet åkte jag ut på isen utan att kolla hur tjock den var – det var ju redan så många därute.

Mopeden gled åt sidan, vatten sipprade upp, och fem meter framför mig var isen redan borta. Jag var hundra meter från de andra och hasade mig sakta mot säkerhet. Det slutade inte knaka i isen. Jag var livrädd och tänkte att jag bara måste ta mig in till land.

Snälla du, gör inte som jag gjorde. Var betänksam och tänk på alla som drabbas om du slutar som en siffra i statistiken.

Mer läsning

Annons