Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Att vara för snäll

/

"Jag hade just fyllt sju år och skulle börja i ettan. Ni vet i den där åldern där man tyckte att man var såå vuxen. Man kunde gå själv till kompisen (fyra hus längre bort)."

Annons

Jag har en syster som jag alltid har försökt vara hyfsat snäll mot. Hon är tre och ett halvt år yngre än mig. Vilket betyder att hon alltid har varit en irriterande men söt liten sak. Till exempel, när vi var mindre och hon bankade på min dörr för att få vara med och leka. Skillnaden nu är att hon bankar på för att få tillträde till min garderob. Oavsett anledning av bankande öppnas dörren (nästan) alltid.

En sak jag har funderat på är det här med att vara snäll. Såklart ska människor vara trevliga, behandla varandra med respekt och göra goda gärningar. Men var går det över gränsen och när blir godheten utnyttjad? Ibland händer det att vi handlar efter hjärtat istället för med hjärnan. Det inser man oftast i efterhand, då skadan redan är skedd.

Jag kommer ihåg en gång då min goda sida kostade mig dyrt. Jag hade just fyllt sju år och skulle börja i ettan. Ni vet i den där åldern där man tyckte att man var såå vuxen. Man kunde gå själv till kompisen (fyra hus längre bort), klura ut var chipspåsen var gömd och tjuvlåna mammas klackskor utan hon märkte något. Jag behövde bara hitta en prins på en vit springare med ett rosa slott och sen var jag redo att flytta ut.

Nu var det sommar och den här dagen var familjen på Gröna lund. Eftersom jag var så stor ville jag såklart hjälpa den lilla som satt i vagnen, med att vinna på lotter och liknande. Efter ett tag skulle vi åka cirkuskarusellen. Ni vet, där man rider på vita svanar, chokladbruna hästar, ståtliga lejon och i gyllene vagnar. Den som är alla små flickors favoritkarusell, att få sitta på en fin häst som åker i lagom takt så att hårspännet fortfarande sitter på plats.

Det var nu vår tur att stiga på karusellen och hitta ett djur att åka på. Min syster var knappt en meter hög, inte kunde hon klättra upp och sätta sig helt själv. Så jag hittade en vacker vit springare som jag hjälpte henne upp på. Men något var fel. Karusellen började sakta röra på sig och jag hade inte hittat en egen häst att åka på än! Mina ögon såg sig desperat om för att hitta ett andrahandsval, typ en svan eller i värsta fall, en guldvagn. Men exakt allt var upptaget. Utom en enda sak – ett vildsvin med betar.

Vem fan sätter en grön sadel och tyglar på ett stort vildsvin!? Där satt alltså jag förtvivlad, på ett stort vedervärdigt svin, sur som ett bi. Samtidigt som jag såg min syster sitta leende på en vit springare med gulddetaljer och rosa sadel. Hon var bara tre år, visste hon ens skillnaden på en häst och ett svin?

Av denna erfarenhet råder jag er att inte vara alltför snälla med de små, de är slugare än vad ni tror.

Mer läsning

Annons