Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känner sig kränkt av barnpsykiatrin

/

En ungdom med depressioner och ångest riktar stark kritik mot barnpsykiatrin.

Hon känner sig kränkt och nonchalerad efter år av dåliga kontakter.

- De ringde och frågade om jag ville ta livet av mig.

Annons

Anna häller upp en kopp med kaffe. Hon är sammanbiten och flackar lätt med blicken.

- Jag mår dåligt. Jag har mått skit sedan vintern.

Det är en medtagen tjej på arton år som väljer att berätta hur svårt det är att få hjälp. Psykvården i södra Hälsingland ger hon inte mycket för.

- Jag känner mig kränkt. De på Barn- och ungdomspsykiatrin har behandlat mig illa.

Genom att berätta hoppas hon på en ändring. Hon vill inte att andra ska bemötas på samma sätt som hon gjort.

Förra veckan fick hon föras akut till sjukhuset i Bollnäs.

Efter att ha suttit och tittat på tv kom panikångestattacken. Kroppen skakade, tårarna rann och hon skrek rakt ut.

- På akuten förklarade jag att jag måste få hjälp, men det enda de erbjöd var piller. Det blev för mycket, jag sprang ut genom dörrarna och sjönk ihop på en bänk utanför entrén, helt utmattad.

Attackerna har de senaste åren kommit i omgångar. Stundtals mår Anna bra, men ångesten blir värre för varje utbrott.

Annas problem började när hon var fjorton år, konflikterna hemma tilltog och bråken avlöste varandra. Puberteten och steget in i vuxenvärlden blev för mycket. Anna rymde och höll sig borta i dagar. Socialen agerade och följden av slitningarna i familjen blev att hon placerades hos sin moster.

Men det blev inte bättre där. Ny kompiskrets förvärrade situationen.

- 2008 började jag med droger. Men jag är drogfri sedan förra sommaren. Det kan jag tacka Erik Hedberg på beroendecentrum för.

Några enstaka samtal blev det med BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, under 2008, men det var inte förrän året därpå som de insåg hur allvarliga problemen var.

- Efter en snabb undersökning konstaterade de att jag led av panikångest. Och det såg de faktiskt allvarligt på.

Därför ansåg de att det var viktigt med en uppföljning, vilket aldrig skedde.

Först flera månader senare ringde telefonen.

- De ringde och frågade om jag ville ta livet av mig, säger Anna.

- Men det svarade jag nej på. Jag vill ju fixa det här. Det skulle jag aldrig gjort. Svaret jag fick var att då behövde jag ingen hjälp från psykiatrin.

Ytterligare ett halvår passerar. Det hinner nästan bli jul innan BUP hör av sig nästa gång. Då är det en handläggare som ringer och undrar hur Anna mår.

- Jag sa att jag mådde dåligt och att jag måste få hjälp på en gång.

Men inget hände.

- Vad är det för fel på psykiatrin? Varför får jag ingen hjälp?

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.

Mer läsning

Annons