Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Kändes som jag svek honom"

/
  • Birgitta Rosén föreläser om sin tid som anhörigvårdare, bland annat för elever på vårdutbildningen på Cfl.

Det började med småsaker. Namn som föll bort, telefonnummer som inte ville fastna. Birgitta Rosén märkte tidigt att något inte stod rätt till med maken Olle. Men det tog fem år innan rätt diagnos ställdes. Birgitta föreläser om hur det är att vara anhörig till en person med alzheimer.

Annons

Redan 2000 två märkte Birgitta att något var fel med Olle. Men deras läkare trodde inte att något var fel. Det skulle dröja fem år och nya påtryckningar från Birgitta innan Olle fick sin diagnos 2005. Alzheimers sjukdom. Det var början på en lång resa.

Under en föreläsning på tisdagseftermiddagen på anhörigcentret i Söderhamn berättade hon om livet som anhörigvårdare.

Efter att Olle fått sin diagnos bestämde han och Birgitta att de skulle berätta om sjukdomen för sina bekanta. Ingen skulle behöva undra varför Olle ibland betedde sig lite konstigt.

– Det är bland det bästa vi har gjort, säger Birgitta.

Det var aldrig Birgittas uttryckliga beslut att bli anhörigvårdare. Hon fanns redan i hemmet och till att börja med var det inte särskilt betungande. Efter ett tag fick Birgitta svårt att aktivera Olle och bestämde sig för att ansöka om dagverksamhet på Klockarbo.

– Han fick gå hemifrån på morgonen som han alltid hade gjort. Han trivdes väldigt bra med sina kamrater där, säger Birgitta.

Men det blev jobbigare och jobbigare för Birgitta. Hon började känna sig utmattad. Vart hon än gick följde Olle efter, gick hon in ett annat rum följde han med och hon fick aldrig vara ensam.

– Då började tankarna om ett särskilt boende att komma. Det var det svåraste beslut jag någonsin fattat. Jag hade dåligt samvete för att jag inte orkade längre.

2009 flyttade Olle till särskilt boende. Men Birgittas våndor var i onödan. Det blev bra, till och med bättre än vad hon vågat hoppas.

Alzheimer är en demenssjukdom som drabbar hjärnans nervceller. Signalerna försämras successivt och slutligen dör cellerna helt och hållet. Det finns inget botemedel.

– Efter att Olle bott ett tag på boendet slutade han att prata. Men jag såg på ögonen och på hans kroppsspråk att han kände igen mig, säger Birgitta.

I maj i år gick Olle bort. De tre sista dygnen satt Birgitta hos honom på sjukhuset.

– Jag satt och höll hans hand, pratade om vårt liv tillsammans. Jag tror att han visste att jag fanns där. Det sista var att han öppnade ögonen och såg på mig innan han drog sitt sista andetag.

Mer läsning

Annons