Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jenny, typ 1

/

Ett nytt år är snart här och med det också ordet förändring med allt vad det kan innebära.

Annons

Det kan handla om en ny frisyr, en flytt, en hälsosammare livsstil eller ett viktigt beslut. Jag hade tänkt mig något i stil med att fastställa någon slags framtidsplan, kanske äntligen bestämma mig för en utbildning nu med gymnasiet flera månader bakom mig.

Så blev det inte. I stället slog självaste livet mig med förändring rätt över käften. I september åkte jag in akut till sjukhuset med en misstänkt blindtarmsinflammation i tron om att den värkande jäveln, som jag själv kallade den, skulle ryka en gång för alla. Och visst gjorde den det, efter ett år av pendlande mellan hem och sjukhus så opererades jag.

Samtidigt upptäckte man att jag har typ 1 diabetes. Just då hade jag inte en aning om vad det innebar förutom sprutor och att jag aldrig mer skulle kunna leva normalt, men det visade sig naturligtvis inte vara sant. Min diabetes innebär så mycket mer.

Till exempel sticker jag mig själv i fingret eller armen minst fyra gånger om dagen för att hålla koll på mitt blodsocker, innan jag äter är jag tvungen att uppskatta rätt mängd insulin att spruta in i magen. En annan sak är att ibland hamna för lågt i blodsockret och må pissdåligt, skaka som ett asplöv och knappt ha tillräckligt med koncentrationsförmåga till att komma ihåg mitt eget namn.

Ibland får jag även försvara mig själv efter att ha blivit sedd med någon slags sötsak. Jag får förklara att nej, jag kan inte träna bort det och nej, jag har inte själv ätit mig till min sjukdom.

Nu låter jag nästan lite bitter, eller hur? Och helt ärligt har jag varit det, och kan fortfarande vara det ibland, det måste jag få vara. Men vad jag inte berättat är allt jag faktiskt känner att jag vunnit. Jag slipper fundera över vad det är för fel på mig som alltid känner mig sjuk, trött och uppgiven, något jag gjort det senaste året. Jag har fått en helt annan syn på kost och motion och att gå till gymmet är något jag oftast ser fram emot samtidigt som jag inser att jag knappast har det speciellt dåligt.

Det finns de som har det värre, som drömmer om något att äta medan jag klagar över att behöva ta sprutor innan mina tre mål om dagen som jag aldrig behöver oroa mig över att få. Min typ 1 diabetes varken hämmar eller definierar mig, dock är den en del av mig nu och det måste jag bara lära mig att leva med.

Det är mitt nyårslöfte inför 2013 – att aldrig (bara ibland, för korta stunder) vara bitter när det finns så mycket fint i livet.

/Jenny Svedberg, som tackar för sin tid på Ung.

Mer läsning

Annons