Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte långt från fiskehimmel till fiskehelvete

/

Ture Lindberg kollar på fyra kilos laxöringen som sprattlar på bryggan.

– Äsch det är bara dödsryckningarna, säger han och höjer trästocken en sista gång.

Tio sekunder senare sticks kniven in i magen, samtidigt som Siv Johansson säger:

– Kan du inte bara skära huvudet av den?

Mycket av romantiken kring fisket försvann i och med sommarens första fångst i Fiskelyckan.

Annons

Klockan är 15.42 och vinden står helt stilla kring Röstentjärn. Fåglarnas läten är det enda som hörs i solskenet. Inget förutom blodfläcken på bryggan, vittnar om händelserna som precis hade skett en halvtimme tidigare.

– Jag har sett människor bli skjutna i Kongo, så det här är ingenting, säger Ture Lindberg, med den blodiga laxöringen i handen.

Det var knappt tio dagar sedan Röstentjärn fylldes med 260 kilo ädelfisk. Och Norrflugans SFK som håller till vid Röstentjärn, slänger bokstavligen talat deras pengar i sjön. Alla intäkter från fiskekorten, går till att köpa fisk för att fylla samma sjö. Något som kostar 50 000 kronor varje sommar. Men de får valuta för pengarna.

– Tyvärr förlorade de en årgång med fisk, så de hade inga mindre än trekilos fiskar, säger Ture Lindberg.

Sedan händer det. För första gången i Fiskelyckan.

– Jag tror jag har fått napp, säger Ture Lindberg med en sådan lugn röst som bara en rutinerad fiskare kan ha.

Då börjar kampen. Man mot fisk. Fisk mot man. Spöet står böjt över sjön och koncentrationen lyser ur ögonen på mästerfiskaren. Sedan ser vi den. En laxöring. Och en stor sådan.

En minut senare ligger den sprattlande öringen på bryggan. Framlutad över den står Ture Lindberg med solen i ögonen, segercigaretten i mungipan och med ett stort leende på läpparna.

– Nu är jag lite mallig, den där var stor även för mig, säger han.

Så stor att det skulle bli mat till 12 personer. Men då är den tvungen att förberedas för just det. När träklubban bankar mot dess huvud för första gången vänder jag mig om och skriker oerhört feminint mot vattnet.

– Fjant, får jag till svar, samtidigt som andra slaget ekar över tjärnet. Tio minuter senare är fisken uppsprättad på bryggan. Men timmar efteråt ser jag fortfarande dess kalla, döda blick när jag blundar.

I en timme efteråt kastas spöet ut gång på gång i skräckblandad förtjusning. Bara tre kast till förvandlas till trettio kast och varje fisk som hoppar ut ur vattnet, följs av ett högtlåtande skrik. Men det vill sig inte i dag heller.

Och efter att ha upplevt efterspelet på fångsten på nära håll, slits jag mellan lättnad och förtvivlan när bilen rullar iväg från Röstentjärn. Samtidigt rullar den första fångsten åt andra hållet för att bli festmåltid åt fantastiska Ture Lindberg och Siv Johansson. Stackars jävel.

Mer läsning

Annons