Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här slutar Hälsingland

/
  • Skatrevet gör en krok som bildar en lagun. Där bortom finns bara hav.
  • En man och hans mås. Göran Östmark är släkt med Skatöns sista fiskare, och tillbingar sina somrar här hos Måsen.
  • Måsen Måsen. Kolla blicken!
  • Stigen slingrar från parkeringen till revet, genom trolska skogar, karga skogar och över klapperstensfält.
  • Ta gärna med dig en karta, det är inte jättebra skyltat.
  • Ann-Christine och Lars-Erik Nilsson tar ofta promenader i hennes barndoms trollskog.
  • Klapperstensfält – som en stenöken mitt i skogen.
  • Skatön är långsmal och slutar i en spets i havet. Det gröna strecket markerar naturreservat runt hela ön.

På Skatön får du vara ensam. Den långsmala ön blir bara vackrare för varje steg du tar. Till slut är det bara du och havet och fartygen i fjärran.

Annons

Nästan längst ut på Skatön, närmast Finland, ligger en enslig stuga vid ett klapperstensfält.

Mot stigen verkar den lika karg som stenstranden. Men om man smyger runt knuten, till sjösidan, så ser man att någon har gjort den här platsen till sin. Pelargoner och penséer i krukor. En pytteliten strävsam gräsmatta. På verandan en trasmatta och Muminpappans fotogenlampa. På väggen ett par sjömärken i miniatyr.

Detta är någons eget paradis.

Och om du vill kan Skatön vara ditt paradis också. Hon gjordes till naturreservat 1994, och är ett av kustens bästa utflyktsmål. Ett ställe där du kan vara ensam med skapelsen om du vill. Vi gjorde en utfärd en vacker sommardag i slutet av juni och såg summa fyra personer.

Skatön ligger sydost om Söderhamn längst ut bortom Utvik. Det tar en kvart från Söderhamn med buss . Den vänder ett par kilometer före ön, så den smarta tar med sig cykeln på bussen (jo! man får!) och trampar skogsvägen fram till vattnet. En välvd träbro tar dej över till ön.

På den innersta delen av Skatön växer en magisk trollskog. Det tyckte i alla fall Ann-Christine Nilsson när hon lekte här som barn. Nu bor hon med maken Lars-Erik på fastlandet intill, de tar ofta promenader på ön.

– Det är trolskt, bumlingar kors och tvärs som bildar håligheter. Där bor det säkert rävar och lite av varje. Jag ville leka här när jag var liten men jag var rädd också. Vad gömde sig i håligheterna? säger Ann-Christine Nilsson.

Hon tycker att Skatöns charm är att här finns så många naturtyper. Sandstränder, stenstränder, ängar, små stenöknar, en tjärn, ett utsiktsberg.

Söderhamns kommuns naturguide ordar inte så mycket om udda djur- och växtarter. Lite mer står om öns intressanta geologi, för den som är gillar sånt.

Men som det står: Skatön är naturreservat mest för friluftslivets skull. Detta är en härlig plats för människor helt enkelt.

Den cykelburne susar snabbt igenom trollskogen på den mjuka breda skogsstigen. Ön är ungefär tre kilometer lång. Vid Fredinsviken är du halvvägs. Sedan går stigen över flera klapperstensfält, och det är skönare till fots.

Ett 50-tal hus hann byggas på ön innan den blev reservat. I Skathamnen finns en av öns "byar". Där träffar vi Göran Östmark, som vet en del om platsens historia. Han är släkt med några av Skatöns sista yrkesfiskare, som höll till i den skyddade viken fram på mitten av 1900-talet.

Göran och hans fru bor i Gävle men är här hela somrarna. Till påsk varje år har de stugpremiär, och då bastar de. Bastun är i båthuset och de kastar sig i vattnet där inne.

– Det brukar vara en grad i vattnet, hävdar Göran Östmark inte utan viss stolthet.

De har ett husdjur vid stugan. En tam fiskmås som heter Måsen. Deras sommarmås. Hen sitter i närheten av Göran och hans familj mest hela dagarna. Ofta på altanräcket, eller så följer Måsen med ner till stranden om de är där. Hen är alltid sugen på en munsbit. Gärna ost, ur handen på husse och matte.

De har haft Måsen i många år. Fast egentligen vet de inte om det är samma mås, eller om kunskapen om de generösa sommargästerna går i arv i Måsens familj.

Nåväl. Ju längre ut mot havet desto glesare och kargare blir växtligheten. Vi passerar en liten skogstjärn, Skattjärnen. Här finns uråldriga stenhägnader. När ön inte rest sig helt ur havet var detta en vik där våra förfäder lade sina båtar. Nära tjärnen finns också ett bestånd av den smått mytiska nattviolen, som doftar starkt under ljusa sommarnätter. Men skynda dej, den är på väg att blomma ut.

Utfärdens mål är Skatrevet. Den smalaste yttersta delen av Skatön. Revet är en ås av småsten som slutar vid en magnifik horisont. Här tar Hälsingland slut. Ja hela världen känns det som.

Området är inte formellt fågelskyddat, men kommunens broschyr vill ändå att man helst inte beträder revet under häckningsperioden, det vill säga hela sommaren.

Man får väl tänka att om man lämnar vovven hemma, håller sig långt från strandkanten och är tyst, så ska det gå bra.

En ståtlig rönn trotsar naturens makter längst ute i paradiset närmast Finland. Under den kan du sitta ensam med havet. I fjärran ser du Hällgrunds fyr och långt där bortom plöjer fraktfartygen fram genom bottenhavet.

I natt är det nästan fullmåne. Och det är oftast bättre väder i skärgården än en bit in. Bara en tanke.

Mer läsning

Annons