Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grönskande livskvalitet i Söderhamn

/
  • Det blir många gemensamma fikapauser. Hans och Birgitta Bäckius, Eivor Svensson, Yvonne Strandberg och Monika Kernell tar det lugnt i eftermiddagssolen.
  • Börje Aronsson har byggt upp både stuga och altan från grunden på kolonilotten.
  • De sista pionerna från Märta Hallbergs kolonilott pryder numer grannens Monika Kärnells veranda.
  • På en stubbe brukar Monika Kärnell lägga ut kex till sina näst intill tama gårdsfåglar. Att bara sitta och vara ett med naturen betyder mycket.
  • Kolonilotten är Monika Kärnells gröna andrum.
  • Monika Kärnell gillar att skapa buketter både av de finaste blommorna och ogräset emellan tomterna.
  • På sidan av stugan står valvet.
  • På Anette Stens trädgård är det fullt av växtlighet.
  • Anette Sten är extra stolt över de röda liljorna.
  • Monika rättar till den alldeles nyuppsatta gardinen på verandan.
  • Det är detaljerna som gör det. I Monikas lilla stuga står det fortfarande kvar gamla saker från den förra ägaren.
  • Monika Kernell njuter av att sitta och lyssna på fåglarna.

Solen kämpar sig fram bland tunga moln och strålarna letar sig snart till grönskan på gamla blötängarna. Här, mellan tågens inbromsande skrik och mullret från E4, bor lugnet.

Annons

Mitt på kolonilotten kämpar Monika Kernell mot gångarnas envisa grus. Hon pausar, plockar bort en hårslinga som fallit ned över näsan och tar ett omtag kring krattan. Än är hon rätt ensam på området, men senare mot sommarkvällen letar sig kolonilottsägarna till sina odlingar. En hörntomt mitt på området får agera Monikas fristad. Det är lite kruxigt att ta hand om ensam, men hon gillar det ändå bäst vildvuxet.

– Du ser, många har väldigt prydligt odlat på sina tomter, säger hon och pekar på några pallkragar hos grannen.

Monika låter blicken vila på ett pilträd på långsidan.

– Men jag gillar när det är lite torpkänsla över det hela, som den halvsmålänning jag är, säger hon och skrattar.

När kolonilotten köptes för tolv år sedan var pilen inte högre än någon decimeter. I dag når den upp till taket på den lilla stugan med vita knutar. Precis som syrenen mitt på tomten, intill havet av röda rosor.

Det är svårt att undvika den sötljumna doftpusten som följer med sommarbrisen. Monika rundar det relativt nymålade huset. Bakom ett valv med klätterväxter står en kopp och termos uppdukat. Hennes vita kafébord pryds av en bärbar radio och givetvis en färgglad, egengjord bukett. Monika gillar att skapa av både det fina och det fula.

– Jag brukar ta i lite grässtrån mellan blommorna, det är lite min grej, säger hon och pekar på ogräset mellan tomterna.

Efter att ha strött ut kexsmulor på en stubbe slår sig Monika ned. På bara några sekunder har hörnan fått besök av ett gäng småfåglar. Högt upp på elstolpen ovanför sitter några pratglada skator och inväntar sin tur. Fåglarnas ivriga kvitter och flaxande är det enda som hörs.

– Det här är mina kompisar, de är som tama, säger Monika och ler.

Bortsett från den lilla verandan till stugan är fågelhörnan hennes absoluta favoritplats. Att cykla från lägenheten i centrum till det gröna rummet är som att komma hem, till en alldeles egen idyll, tycker Monika.

– Det är här jag har lärt mig konsten att slappna av, säger hon och lutar sig tillbaka.

Det är inte är tillåtet att övernatta på kolonilotten, men Monikas lilla paradis har ändå vuxit till ett stort andrum.

– Man kan verkligen vara här i livets alla skeden, om man har tråkigt eller om det hänt något jobbigt, fortsätter hon.

Men det är såklart inte bara ensamheten som lockar. Monika brukar parkera cykeln utåt grusvägen för att visa att hon är på plats. Det blir ett och annat kafferep, berättar hon. Alla känner alla.

– Vi kolonilottsägare sköter området tillsammans, som en förening. Man lånar saker av varandra, och delar på det mesta, berättar Monika.

Hon fixar till en vas fylld av rosa pioner. De var en gåva till lottgrannen Märta Hallberg för många år sedan, en extra kär bekantskap som Monika fann på kolonin. Nu har väninnan blivit till åren och kan inte längre ta hand om sin lott, berättar Monika.

– Så nu har jag tagit tillbaka och tillvara på de sista pionerna, det tror jag Märta skulle gilla, säger hon och ler.

Liksom de flesta växterna på tomten symboliserar pionerna något större än en gräsplätt. Kolonilotterna innebär både skaparlust och hårt arbete, liksom en stor gemenskap. Något som blir extra tydligt när Monika visar runt på området.

Det ropas det glatt bakom ett grönt staket, och lite längre fram tittar Anette Sten nyfiket fram bakom en hög buske. Hon vinkar och bjuder in till en rundtur i trädgården. Det som i dag ser ut som ett sagoland började som en simpel gård.

– När jag tog över den här kolonilotten var det bara en gräsplätt, ingen hade varit här. Så varenda grej har jag satt ned. Det känns lite som mina små barn, säger Anette och skrattar.

Samtidigt är ansvaret stort, och tjejerna börjar diskutera nackdelar och fördelar fram och tillbaka. Ibland känns lotten det som ett måste, och det går inte alltid att bara lämna kolonilotten för till exempel att resa, menar de.

– Men i slutänden, när man sätter sig ned med en kopp kaffe och tittar ut över det här och inser att det nog är rätt fint, då är det värt det, säger Anette.

Mer läsning

Annons