Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Norge till Söderhamn för fäbodliv

/

Sedan torsdagen har norska Camilla Skalmerås och Maren Bøhn Nylokken bott utan el och rinnande vatten, mitt ute i Söderhamnsskogen. De provar på fäbodlivet hos Annika Rudolfsson.

Annons

Trots att de har känt varandra i mindre än en vecka, är stämningen inne i fäboden lika varm som den sprakande brasan. Maren Bøhn Nylokken sitter i kökssoffan med en gitarr, Camilla Skalmerås i fotändan av sängen, så nära den öppna spisen som det går.

De båda kommer från Norge, och har genom organisationen Grönt spadtag och Fältbiologerna kommit till Annika Rudolfssons Krype fäbod i Fagervik. Hon brister plötsligt ut i sång.

– Varje gång du tar av dig skorna, så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig, har än en framgång rönt. Uh! Fantastiskt! Dröm om min förvåning... Kan ni den? Det är Povel Ramel, säger hon och tittar på sina norska volontärer.

De skrattar.

– Annika är den roligaste femtiofyraåringen jag har mött, säger Maren Bøhn Nylokken. Hon ger liv till fäboden.

Båda volontärerna har erfarenhet av djur- och lantliv sedan tidigare. Maren Bøhn Nylokken har bott på en gård och haft grisar. Camilla Skalmerås har gått på lantbruksskola och är van vid de vanliga produktionsbestyren i större lantbruk. På Krype fäbod är de för att lära sig om hur man gjorde förr.

– Jag tycker om djur och ville lära mig mer, säger Camilla Skalmerås. Det finns ju fäbodar i Norge också, men jag tänkte att det skulle vara spännande att prova något annat.

Grönt spadtag vänder sig till unga och verkar för miljön och för att bevara historia.

– Det är viktigt att det finns sådana här ställen kvar så att man får se och lära sig, säger Maren Bøhn Nylokken

I fäboden finns varken el eller rinnande vatten, så de får tända stearinljus för att se i dagens regnrusk. Inte ens getterna är ute. Snart är det dags att mjölka dem. Två gånger om dagen går norskorna ut med hink och sil till getterna.

– Det var svårt i början, men nu går det bättre, säger Camilla Skalmerås.

– Det är som att lära sig cykla, fyller Annika Rudolfsson i, man måste komma på det själv. Det är inte bara att dra.

Av mjölken gör de egen ost och ute i skogen hämtar de pinnar och grenar att tälja av. Överallt, mellan bokhyllor och fönster, finns deras verk. En pytteliten stam med grenar sitter fastspikad ovanför matbordet. Dagarna går till småpyssel och skiljer sig en hel del från det vanliga vardagslivet.

– Man tänker inte så mycket på tiden. Kanske tittar på klockan någon gång ibland och tänker att jaha, det har gått tre timmar, säger Camilla Skalmerås.

Vännen fortsätter:

– Och så slipper man checka av allt hela tiden. Mobilen används bara till att ta bilder, säger Maren Bøhn Nylokken.

Men riktigt så här skulle de nog inte vilja bo i framtiden.

– Kanske för en period, men efter ett tag skulle man nog sakna internet och el med mera. Särskilt om vintern.

– Samtidigt är det vad som är så fint, att det är så enkelt.

Mer läsning

Annons