Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försökte ta sitt liv – nu har han hopp och framtidstro

/

För bara tre månader sedan försökte han att ta sitt liv med nätdroger. I dag sitter han med nyfärgat hår och skrattar vid köksbordet i Ung i Söderhamns lägenhet. Simon är den första som är med i projektet.
– Jag vill göra någonting med mitt liv.

Annons

Så här nära skolan har han inte varit på länge. För två år sedan gick han sin enda dag på gymnasiet, sedan dess har han varit sjukskriven. I dag sitter en ganska lång och tunn kille på snart 19 år vid det stora köksbordet i Ung i Söderhamns lägenhet vid Staffangymnasiet.

Läs mer: Så ska nytt projekt ge 60 ungdomar jobb

– Jag mådde sämre och sämre när jag stängde in mig hemma. Sämst var det för några månader sedan, säger Simon och tittar på Annica Norlin som sitter bredvid honom.

Hon är kommunens ungdomssamordnare och projektledare för Ung i Söderhamn. Det är ett projekt som är till för att sysselsätta ungdomar som varken arbetar eller studerar.

Läs också: "Ungdomarna är ju vår grund"

För ett halvår sedan spelade Simon datorspelet League of Legends 12 till 14 timmar om dagen. Så hade dagarna sett ut sedan han hoppade av skolan, och efter ett tag fick han social fobi och ångest. Annica träffade honom för första gången i mitten av december förra året. Hon lägger handen på hans underarm när hon hjälper honom att berätta vidare.

– Han kände att han svek mamma och pappa och alla runt om honom, och till slut blev allting helt svart. Han läste på nätet hur mycket han behövde ta för att dö, och beställde sedan nätdroger, säger Annica.

– Jag försökte ta livet av mig när ingen var hemma. Jag trodde att storebrorsan skulle sluta senare, men han kom hem och hittade mig, säger Simon. Luggen hänger ner framför ögonen när han petar på ojämnheterna i det grå tallriksunderlägget på bordet.

Det var tre månader sedan. Simon fick en psykos och lades in på sjukhus. Därefter ringde socialtjänsten Annica och bad henne att hälsa på honom när han kommit hem.

– Jag såg någonting i honom, att han ville framåt, så jag erbjöd honom att praktisera hos mig och hjälpa mig att välja och bära möbler till lägenheten. Vi har försökt vara ute på saker för att bryta hans stilla vardag, säger hon.

Runt omkring dem syns resultatet. Ljusslingor av glödlampor, bestick i burkar vid fönstret, en soffa full av filtar och mjuka kuddar. Men det främsta resultatet sitter vid köksbordet.

– Det tar timmar att räkna upp allting som vi har köpt, säger Simon och lyfter upp huvudet mot Annica så att luggen visar hans blå ögon innan han fortsätter: Jag mår mycket bättre när jag är här, det är Annicas energi. Jag har fått motivation till att göra saker igen. Det betyder mycket att jag får vara den första som är med här, det får mig att känna mig speciell, säger Simon.

Bredvid honom har Annicas ögon fått röda kanter.

– Du ÄR speciell, säger hon och ler.

Simon och Annica har lärt känna varandra väl under de här månaderna, men hon är tydlig med att det är fler som ligger bakom hans förbättrade mående.

– Utan hans stöttande föräldrar, socialtjänsten och insatser som KBT-möten hade vi inte hunnit så här långt. Vi kan inte behandla någon, men vi kan slussa vidare till folk som kan det, säger hon.

– Det är mycket som gått bra i mitt liv sedan sjukhuset. Jag har fått komma ut mer i samhället. Jag bråkade mycket med mina föräldrar när jag hoppade av gymnasiet. I två år kände jag att ingen trodde på mig, men sedan efter sjukhuset så kändes det som att allt fler trodde på mig och då ville jag bli bättre, säger Simon.

Från början ville han inte vara med i projektet Ung i Söderhamn, och än mindre de grupper av ungdomar som kommer träffas varje dag för frukostklubb och olika aktiviteter. Men han ändrade sig och väntar nu på det första mötet med de andra. Frukost vid det stora bordet första veckan i april.

– Jag är med för att jag vill komma någonstans med mitt liv, säger Simon.

Fotnot: Simon heter egentligen något annat.

Mer läsning

Annons