Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förr var vi bästa vänner

Alla har vi en sådan person i våra liv. En person som en gång var en av dem man stod närmast, som man pratade med om allt mellan himmel och jord.

Annons

Den man en gång lärde känna och klickade med, och som man sedan kom att dela allting med. En person som visste allt om en, och som man själv samtidigt visste allting om. Och nu när tiden gått, hejar man inte ens på varandra, ger knappt varandra en blick när man möts på stan.

Jag pratar om gamla vänner. Jag har själv varit med om det så många gånger. Vänskap som runnit ut i sanden och blivit till ingenting. Även de starkaste band har ibland släppt. De människor jag en gång trodde skulle finnas vid min sida hela tiden, dem har jag tappat kontakten med, näst intill helt och hållet. Det är konstigt egentligen, hur någon man står så nära och delar allt med, till slut släpper taget om vänskapen. Och att man själv gör det, eller ens låter det hända.

Jag brukar fundera på det ibland, och det är en konstig tanke att tänka. När jag möter en gammal vän i skolan eller på stan, och det uppstår en slags pinsamhet. Jag vet inte riktigt om jag ska heja eller inte, eftersom jag inte vet om den här personen ser mig som en vän eller ens en bekant längre. Det är också en lite konstig känsla när jag ser någon i skolan som jag vet precis allt om. En person som jag lätt skulle kunna rabbla hundra personliga saker om, men som jag aldrig träffar längre. Som jag inte säger ett ord till och som knappt ser mig fast våra blickar möts i skolkorridoren.

Hela tiden kommer jag tillbaka till frågan varför? Varför man släpper taget om vissa, och inte om andra? Vad som kom emellan, eller bara vad som fick oss att glida isär. Kanske vilar en del av ansvaret hos mig själv. Att jag skulle ha ansträngt sig mer, tagit chansen att träffas oftare och försökt mycket hårdare att hålla vänskapen vid liv.

Samtidigt finns kanske inte alltid orken att försöka om man inte får något tillbaka, kanske har man bara tröttnat på varandra eller kanske är det så att man helt enkelt inte riktigt känner något behov av att träffas längre. Hur det än är så kan jag tycka att det är lite tråkigt, i alla fall när jag tänker tillbaka på tider jag haft tillsammans med gamla vänner. Samtidigt har jag på något sätt accepterat det, att nya människor dyker upp som man kan umgås och dela allt med. Men jag undrar, och kommer väl alltid att göra det, hur det skulle vara om jag hade kvar den där gamla kompisen som en gång i tiden visste precis vad jag tänkte.

Mer läsning

Annons