Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emelies kamp mot cancern

/
  • Operationen som Emelie Johansson fick göra är extremt ovanlig. Efter Emelie är det ingen i Sverige som gjort den precis som henne.
  • Emelie berättar att det är svårt att återberätta sin historia, men det är en del av bearbetningsprocessen.
  • Emelie Johansson drabbades av cancer när hon var 10 år gammal.
  • Emelie år 2015, 21 år, i barnhemmet i Söderhamn.
  • Emelie år 2005, 11 år, hemma i Söderhamn efter den komplicerade operationen.

När Emelie Johansson var 10 år fick hon cancerdiagnosen för första gången. Nu, 12 år senare, studerar hon till sjuksköterska för att hjälpa andra drabbade barn. Samtidigt kämpar hon fortfarande i sviterna efter sjukdomen.

Annons

Historian börjar år 2003 i klassrummet på skolan i Söderhamn. Emelie Johansson känner en stark smärta, strålandes från vänstra höften och ner i benet.

– Det kom liksom från ingenstans, och är man tio år går man på toa och kollar om det finns något blåmärke efter man lekt, men det gjorde det inte, säger hon.

När smärtan inte försvann bestämde sig familjen för att boka en tid på sjukhuset i Söderhamn och efter ett ultraljud blev de skickade till Hudiksvall där hon fick spendera natten.

– Jag tyckte att det var skithäftigt, jag hade aldrig varit på Hudiksvalls sjukhus förut och tyckte det skulle bli kul att berätta för mina kompisar hemma.

Morgonen efter fick hon höra att de skulle till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det var där som en doktor till slut berättade för henne vad som pågick. Den 11 december, 2003. Hon hade cancer.

– Jag tänkte direkt att: Nej det har jag inte. Har man cancer så dör man, och jag ska inte dö än.

Familjen satte sig ner för att prata med doktorn om vad som väntade för Emelie. Då brast hennes pappa ut i gråt.

– Det var första gången jag någonsin sett min pappa gråta. Då tänkte jag: Nu kommer jag att dö.

Resorna gick från Karolinska till Akademiska, till Karolinska igen. Prover och biopsier utfärdades. Men det skulle ta tid innan läkarna listade ut vad tumören var för något. Testerna skickades till USA innan hon fick veta att det var en elakartad fibrosarkom som fanns i hennes ben.

En operation planerades och den sjuka cellvävnaden plockades bort. Hoppet kom tillbaka, tillsammans med livsgnistan. Men efter tre månader kom bakslaget. Cancern var tillbaka, den här gången i en aggressivare form som spridit sig till hela närområdet.

Hon fick två alternativ, att ta bort benet eller göra en modifierad så kallad van ness rotationsplastik. Emelie valde alternativ två. Halva bäckenet och låret togs bort. Smalbenet vändes bak och fram så att hennes knä blev till höftled och foten till ett knä.

– Jag var väldigt positiv ändå. Det är klart att det var en käftsmäll att få cancern tillbaka, men jag försökte att se fördelar med att ha ett ben. Som att jag bara behövde köpa en sko i framtiden.

Men när dagen för operationen kom ändrade hon sig.

– Jag fick panik. Jag kände att jag hellre ville dö än att göra det här.

Efter operationen väntade en lång resa som pågår än i dag. Kort tid efter blev såret infekterat och hennes tillstånd försämrades. Ännu fler resor till sjukhuset behövdes och det tärde på 11-åringen. Förutom smärtan efter operationen väntade också åtta cellgiftsbehandlingar.

– Cellgifterna är det värsta jag någonsin varit med om. Det går inte riktigt att förklara hur det känns för någon som inte varit med om det.

Sedan den sista cellgiftsbehandlingen har Emelie känt sig fri från cancer. Men kampen pågår fortfarande. Hon fick ingen psykisk hjälp under sjukdomstiden. Hon tryckte bort känslorna, för att allt skulle bli som vanligt igen.

– Men det handlar inte bara om att må illa och vara trött. Jag kunde inte sitta på åtta veckor, inte gå, inte duscha på flera veckor och jag fick ha blöja. Det gjorde att jag bara var förbannad hela tiden.

Cancern var borta men den psykiska kampen hade knappt börjat. Då hon inte bearbetade det som hände blev det till slut för mycket.

År 2012 drabbades hon av anorexi. Hon hade flyttat till Östersund för att studera till sjuksköterska och fick återberätta sin cancerhistoria flera gånger om dagen.

– Jag trodde att det inte gjorde något, men det tog hårt. Det blev för mycket.

Hon ville ta kontroll över kroppen som hon så länge inte fått tagit hand om själv. Kompensera resten av hennes utseende för den delen hon inte längre hade kvar.

– Jag skäms över hur jag ser ut. Jag vet att jag inte borde göra det, det är ju samma kropp som bekämpat cancer, men jag gör det ändå.

I dag lever Emelie med protes. Hon är friskförklarad och fri från anorexin, men hon går fortfarande på rehab. Hon vill kunna gå bättre och fixa till sin rygg som drabbats av skolios. Hon arbetar fortfarande med den psykiska delen i sviterna av sin cancer, och genom sin blogg bearbetar hon det som hände. I veckan fick hon även ha hand om Ung cancers instagram, en stor del av vägen till självkärlek.

– Jag vill inte skämmas för hur jag ser ut. Många jag träffat som gjort en liknande operation är okej med det, men jag är inte riktigt där än.

De senaste åren har Emelie tagit stora steg till en bättre tillvaro och mår mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Om ett och ett halvt år avslutar hon studierna i Östersund. Drömmen är att avsluta resan där hennes liv förändrades. På Akademiska sjukhuset, avdelning 95 A för blod och tumörsjukdomar.

– Det är det jag brinner för och vill arbeta med. Cancern är min dåtid, nutid och framtid.

Mer läsning

Annons