Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är aldrig för sent

Det finns en person jag haft i mitt liv sedan jag var liten, en person som jag kunde prata med om allt.

Annons

Vi stod varandra nära, vi var alltid varandras första val. Vi umgicks hela tiden och folk brukade fråga om vi var systrar. Den här personen var min absolut bästa vän.

Tills allt förändrades, tills andra saker blev viktigare än mig. Träningar, plugg, andra vänner. Vi började ses mer sällan, kunde inte prata nonstop när vi väl sågs längre. Vi tappade något.

Visst, det var bra många gånger efter att vi började glida ifrån varandra, till och med nästan som vanligt. Men det fanns alltid en liten gnagande känsla hos mig som påminde mig om att allt var annorlunda, jag skulle aldrig bli nummer ett på samma sätt som jag varit sedan barnsben. Jag försökte hålla ihop det, försökte lägga ett pussel där bitarna aldrig riktigt passade, och motivet aldrig riktigt blev som det skulle.

"Hur orkar jag försöka?" Det frågade jag mig själv så otroligt många gånger. För det hjälpte ju inte vad jag än gjorde, min bästa väns tid räckte inte till mig längre. Varje gång jag frågade hade hon något annat som skulle göras. Hon hörde inte av sig, slutade ringa för att prata. Det kändes som om allt var förgäves. Vi som alltid skulle vara bästa vänner, vi som aldrig skulle sluta vara där för varandra? Eller inbillade jag mig bara det? Jag vet inte.

Det gör ont när någon som betytt så mycket inte längre visar något intresse. Vissa gånger vill jag bara ta tag i hennes axlar och skrika "men förstår du inte?! jag saknar dig ju! varför är det såhär?!" och vissa gånger vill jag bara glömma det. Skita i vilket.

Jag kanske borde inse att vi haft vår tid och att den nu är över. Att det är dags att börja på ny kula, släppa det som var. Men jag vill ju inte, jag vill tro att chansen finns. Fortsätta försöka. Å andra sidan, kan man skaka liv i döda saker? Kanske. Kanske inte.

Mina andra vänner är fina, dom är underbara och dom är bra på alla sätt. Men ingen av dom kommer någonsin kunna ersätta dig. Så är det, så får det vara. Jag hoppas att du läser det här och att du försöker förstå. Att du försöker se på det från min sida. Jag säger inte att jag gjort allt rätt hela tiden heller, för det har jag inte. Det har funnits gånger jag kunde ringt och det har funnits saker jag kunde gjort. Det har blivit som det blivit på grund av mig med.

Vi tappade något. Eller så gjorde du det. Det kanske var mig.

Men det är aldrig för sent.

Mer läsning

Annons