Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland mogna män och mjölksyra

/
  • Håkan Öhlander försöker stretcha benen 25 år tillbaka i tiden.
  • Göran Persson snörar på sig skridskorna på flera håll för att spela veteranhockey.
  • Bert Wikman gillar både liret och tugget.
  • Alf Brolin är initiativtagare till SIK:s veteranhockey. 65-åringen är äldst i sällskapet.
  • I veteranhockey är tacklingar inte tillåtna. Men för ett foto lät Andreas Wahlberg gärna en reporter att smaka både sarg och plexi. Det smakade precis som man mindes det.
  • Veteranhockeyn består av ingredienser i form av reliker från Tumbas tid och någorlunda nyligen slocknade stjärnor. Resultatet blir en jämn smet där alla får kladda med pucken.
  • Tugget i omklädningsrummet känns bekant. Och saknat.

I Söderhamns IK:s veteranhockey samlas varje torsdag ett gäng som glidit in i medelåldern på någorlunda stadiga ben. Proffsdrömmarna är sedan länge begravda men intresset har inte tacklat av.

– Men man har slarvat med försäsongsträningen, säger Bert Wikman.

Annons

Japp, där kom det. Tänker jag och sneglar mot Fredrik Ahlström som glider mot båset. Han har just ropat "senan gick av", vilket skulle bekräfta den bild jag har av att veteranhockey nog tänjer alla möjliga kroppsfunktioner till det hälsosammas gräns.

Men den fördomen kommer på skam.

Det var inte senan utan skenan, och det visar snarare att det finns tryck i rören hos de hockeyveteraner som varje torsdag delar upp och spelar i Söderhamns ishockeyhall. Åtminstone i början av de en timme och femton minuter långa passen.

– Det här är förbaskat roligt, säger Alf Brolin, 65-årig initiativtagare som varje träning styr spelet från sin backplats med hela senor och hyfsat snabba skenor.

Före första nedsläpp skickade Brolin SMS till runt 40 tänkbara veteranlirare och fick se runt 25 komma. Även målvakter – exklusiva i veteransammanhang. Premiären för Söderhamns IK:s veteranhockey var den 12 januari och deltagarantalet har hållit sig någorlunda konstant. Åldern på spelarna: 35-65.

– Tempot blir högre ju fler vi är, säger Brolin.

Svart lag vinner ibland medan gula ska visa sig vassast den här kvällen. Mitt lag (men knappast därför). Dörren till omklädningsrummet är ingången i en tidsmaskin och jag hittar en plats där en ledig gul tröja hänger.

– Snacket här inne är ju en viktig del, förklarar Bert Wikman.

Och visst finns snacket där. Med ålderns rätt handlar de nu snarare om bergvärme än om brudar. Och så det frasande ljudet av tejp som slits av rullen och den omisskännliga doften av fuktig utrustning som nog missat ett par vädringstillfällen. Jag packar upp min suspensoar, vars gummiband förlorade spänsten ungefär samtidigt som ryska förstafemman. Jag dinglar den sorgliga spillran på pekfingret och drar oundvikliga paralleller till den som ska bära skyddet. Lösningen (för skyddet) blir en extra knut och det spänner åt runt midjan igen. Men efter ett par byten känns även benmusklerna som slapp resår och Claes Ringman kommer med lugnande besked om att alla får smaka mjölksyra i början.

– Så var det för mig första gången. Jag kom inte ur överstegsåkningen. Jag trampade och trampade men fick avbryta.

Han skrattar.

Och flåsar.

För några byten in i matchen står det klart att linjen är tunne mellan att trampa och att trampa vatten. Tempot är lagom i början, nog för att många ska kalla det högt. De som inte lagt så många år/kilo mellan sig och karriären anpassar sig medan andra tar i för att hålla jämna skär. Några bärande delar av ishockey – som slagskott och tacklingar – är bannlysta, å andra sidan finns en glimt i ögat som kanske inte alltid finns när poäng och tabeller sporrar.

– Det är mjukt på det viset. Och det syns att takterna sitter i för de flesta, säger Alf Brolin.

När jag går mot parkeringen summerar jag min insats som poänglös. Men jag har fattat poängen. Det är lätt att förstå varför flera veteranlirare även snörar på sig rören i Ljusne och Lindfallet.

– Preem, eller?, säger Göran Persson innan han ställer in trunken.

– Japp, säger Linus Landström och drar i väg för en sedvanlig after ice med energidryck och korv.

Själv sätter jag mig i bilen med stukad högerskinka och sega ben. Men ändå märkligt uppsluppen. Att få dra någon back och ett par skämt är ju perfekt som icingpuck i vardagen.

Mer läsning

Annons