Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst spökar det på vallen!

/

Det tisslade och tasslades bland fäbodvallens värdar i går morse. De hade hört koskällan och en kvinnoröst som kulade. Ibland sjöng hon också med en klar och vacker stämma. Allt medan Ljusnanteamet sov...

Annons

Det är onsdag och den sista dagen på vår spaning efter oknytt. Vi äter frukost hos Mats och Kerstin och kaffet är starkt och gott.

Katarina har sovit som en stock, jag har legat vaken och vridit och vänt mig hela natten.

Men mest tagna är ändå bröderna Ivarsson och Kerstin.

– Vad är ni för spökspanare, hörde ni verkligen ingenting i natt, undrar Mats.

Nej, vad då?

Han berättar att när de hade gått in för natten hörde de plötsligt någon som kulade på vallen. Ralf vaknade han med och gick ut för att speja.

Sedan hörde de koskällan.

- Det höll på i över en halvtimme, helt plötsligt började någon sjunga också, det lät som det var en gammal fäbodlåt, säger Mats.

Där inne i stugan filosoferar Kerstin och han om vem det kan ha varit.

Mats vet att kantorn i Alfta är duktig på att kula. Kan det ha varit hon?

Till vår stuga hade de i varje fall varit, men där var det låst och släckt.

Än en gång tittar Mats storögt på oss och frågar: Vad är ni för spökspanare.

På vägen hem kan vi inte hålla oss längre. Katarina och jag viker oss av skratt. Vår lilla hämnd hade funkat.

Ralf! Vi såg dig nog när du smög dig ut och tog näverhornet med dig. Det var då vi fick vår ide.

Mer läsning

Annons