Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prisade författaren Vibeke Olsson: "Jag funderade allvarligt på att sluta skriva"

/
  • Vibeke Olsson Falk bor i makens barndomshem i Ryggesbo, Edsbyn, men prisas för sina böcker om sågverkstidens Sundsvall.

Priserna haglar över författaren Vibeke Olsson Falk, som bor i Ryggesbo, Edsbyn. Förutom Hedenvindpriset, och Lars Ahlin-priset som hon mottar i april, fick hon ta emot Ivar-Lo-priset i förra veckan.

Annons

Varför denna plötsliga explosion av litterära priser till någon som varit författare sedan 1970-talet? Visst är det hela hennes författarskap som ligger till grund för dem. Vibeke Olsson Falk misstänker att romanserien om Bricken på Svartvik varit tungan på vågen.

– Innan jag började med Bricken kom jag ut med två böcker hos Bonniers som möttes av tystnad. Inte så att jag behöver stor uppmärksamhet, men något gensvar vill man i alla fall ha; från människor man möter, biblioteksbesök och så vidare. Men det var totalt tyst.

LÄS MER: Vibeke Olsson får litteraturpris

– Jag funderade allvarligt på att sluta skriva. Men när jag började arbeta med sågverksepokens Sundsvall blev det helt annorlunda. Gensvaret kom till mig på olika plan; researchhjälp, mänskliga kontakter, allt möjligt. Det öppnade dörren till ett helt nytt landskap, säger hon.

I det landskapet lever hon fortfarande. Hon har precis påbörjat sjätte boken om Bricken, som ska spänna över åren 1918–1921. Då görs stora förbättringar i Svartvik, man bygger högbanor i brädgården som förenklar stabbläggarnas jobb, och elektrifieringen är i full gång.

Men Bricken kommer att leva till 1943. Då har hon hunnit uppleva sågverksdöden, då ett efter ett faller – Svartvik 1942. Sundsvall och länet råkar illa ut i 30-talets depression.

– Den här trakten drabbades extremt hårt av arbetslöshet och fattigdom. Det var ett under att människorna hämtade sig och att massaindustrin överlevde.

LÄS OCKSÅ: Bricken på Svartvik blir teaterpjäs

Sjätte boken kommer preliminärt ut nästa vår. Men hon har stuckit emellan med lite annat folkrörelseanknutet och i dagarna kommer boken "Drömmen om Elim", en roman om en frikyrkoförsamling i Stockholm på 1980-talet, när satsa-på-dig-själv-budskapet började trumfas in i oss.

– Är det detta vi skördar frukterna av nu, när vi ser en nedmontering av samhället och ökade klyftor? undrar hon.

Om samtiden skriver hon inte böcker; till det behövs den övergripande blicken som man får först i efterhand. Då är krönikan en bättre form för samtidskommentarer, tycker hon. Själv är hon krönikör i vänstertidningen Flamman och i den frikyrkliga Sändaren – en spegel av hennes engagemang som socialist och kristen.

– Vi behöver gå till botten med arbetslösheten och samhällets sönderfall, och betala mer skatt så att vi kan rusta upp järnvägen, sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Men det är som om det inte ens går att prata om det. Det bästa vore att tillsätta en oberoende kommission med representation från alla partier och försöka kompromissa fram en lösning.

– Om jag fick bestämma vore första åtgärden att förbjuda att folk får komma hit och jobba för en tredjedel av svensk lön. Det är förödande och göder fascismen, säger hon.

Hon berättar om bekantingen från Riga, som inte vill flytta tillbaka på grund av de "stinkande trapphusen" där. I lägenheterna pysslar alla om sitt; där det fint och påkostat. Men inte utanför dörren.

– Där är det piss, fimpar och sopor, smutsigt och sönderslaget. Ingen tar ansvar för det gemensamma. I dagens Sverige stänger vi också dörren om stanken, säger hon.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons