Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att få ett ansikte

/
  • Åke Pallarp använde Lim-Johans eget självporträtt för att skapa statyns ansikte.
  • Väder och vind har nu gått så hårt åt statyn att Lim-Johans ansikte på plåten frätts bort.

Lim–Johan står staty i Edsbyn sedan 2012.

Annons

Även om mycket hänt inom den offentliga konsten under senare år, så är en konstnär ett originellt motiv. Men så var Lim–Johan också en originell och betydande konstnär. Skulptören var Åke Pallarp, en av de konstnärer som in i vår tid inspirerats av Lim–Johan.

Statyn står intill Voxnan. Det var i trakten – i Voxna och Ovanåkers socknar – Lim–Johan levde, målade och fotograferade. För all del, den mesta tiden gick åt till tungt arbete på åkern och i skogen, så tungt att vi knappast kan föreställa oss det. Hans namn var Johan Erik Olsson och han levde mellan 1865 och 1944.

När jag kom till Edsbyn häromveckan gick jag för att titta på statyn. Det var tre år sen sist. Men Lim–Johans ansikte! Det fanns inte längre där. Ansiktet var ett svart ingenting.

När statyn invigdes 2012 hade den ett mycket speciellt ansikte. Åke Pallarp hade använt ett av de självporträtt Lim–Johan tog med sin kamera och etsat en kopia på kopparplåt och på detta sätt gett Lim–Johan ett ansikte, nämligen hans eget ansikte. Det fanns en djup sanning i det. Som om den missförstådde fick upprättelse, som om hans blick och människornas skulle mötas. Ansiktet var skulpturens centrum och lika överraskande som suggestivt.

Men nu var ansiktet inte längre där. Uppenbarligen hade väder och vind gått hårt åt plåten.

Jag ringde upp Leif Nordlöf, som är konstansvarig i Ovanåkers kommun.

– Tack för att du påminner mig, sa han.

Åke Pallarp, professor vid Konstakademien, var sommarhälsning i över 30 år. Många av hans målningar har motiv från Hälsingland. Det kan vara en skevande gård i starka grundfärger eller en skogstjärn.

Leif Nordlöf berättade i telefon att han hade beställt nya ansikten till skulpturen. När han en dag ringde upp Åke Pallarp för att fråga hur arbetet gick var konstnären inte längre i livet. Han hade avlidit dagen innan, 80 år gammal.

– Det är en tragisk historia, men jag måste ta tag i saken igen. Lim–Johan måste få sitt ansikte.

Man kan säga att Åke Pallarp hjälpte Lim-Johan hem och han sitter bredbent på en sten som framför kameran, i sliten kostym och rejäl väst. Vid hans fötter placerade Åke Pallarp Räkabo fisktjärn i liten skala. Där hade Lim-Johan en koja. Regnet fyller på tjärnens svarta vatten.

Han som blev retad och som kunde springa till skogs när folk kom, som ibland trodde att maten var förgiftad och som till mångas förargelse brukade tänka högt om allt. I sina målningar försökte han få ihop en drömvärld med verkligheten, få ihop sin ensamhet med andra människor. Han tänkte sig det godas seger och målade lyckan när den kommer, inte går.

Bredvid honom står ett naket träd av det slag som finns i hans målningar och på en gren sitter en lavskrika och tittar på honom som ett tecken på att poesin hittade honom i en värld utan nåd. Med åren skulle han bli erkänd som en betydande konstnär, även i Hälsingland.

Mer läsning

Annons