Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nytt liv i Dead Scouts

/

Det finns liv i Dead Scouts.
Frågan är om det finns ett nytt liv också?
Lördagens comeback i Forsparken var ändå lite mer än bara en nostalgitripp för de som var med för 30 år sedan.

Annons

När en soldränkt lördag övergår i småkylig kväll har en hygglig, och delvis lätt grånad, skara samlats framför stora scenen i Forsparken.

Kanske känns det som de borde vara fler när ett bygdens tunga rotband gör oväntad comeback, men kanske är Dead Scouts ett namn som mest ger utslag på kultmätaren.

Visst finns det i dag ett ganska stort kryddmått av nostalgi, med en betydelse främst för oss som var med förr. Det är väl bara vi som har ett förhållande till Dead Scouts.

När det begav sig – under några heta år i mitten av 80-talet – lyckades den här lödiga trion lyfta ur den bördiga hälsingemyllan och upp på den hyggligt stora rockscenen med en frän mix av ödslig Morricone-western och skitigare sväng som ett Gun Club-light.

Omhuldade av Mats Olsson fick debutskivan fyra av fem getingar i Expressen, och Dead Scouts hamnade på omslaget till ett nummer av Schlager. Det var stort nog i en tid just före den stora expansionen av alla populärmusikens grenar.

Samtidigt blir en sak snabbt tydlig den här kvällen i Forsparken – det som var en särpräglad ton för 30 år sedan bär på en unik kvalitet även i dag.

Det finns ju inget annat svenskt band som, varken förr eller senare, låter just som Dead Scouts.

Och det är en ärrad trio i fin form som plockar upp tråden som om ingenting har hänt.

Det var ju väntat vad gäller rutinerade Per Persson, här tillbaka på bas. Det var i scouterna (första inkarnationen var The Scouts) som barden från Malvik slipade verktygen för sina lika karga som exakta bilder av sin egen lantliga miljö, sina egna profiler, sin egen historia.

Det var ju väntat vad gäller Magnus Fagernäs, Alftas svar på Dave Grohl och supertajt trummis som aldrig lämnat musiken och sedan några år kör ett eget race under namnet Mankku.

Det var inte lika givet att Ola Gatby skulle kliva tillbaka från reklamvärlden och leverera det gnistrande och glimrande gitarrspel som blir kvällens stora behållning, elegant var ordet.

Och efter 30 år begravd i blodig jord finns det fortfarande bitar i bandets låtskatt som glimrar av äkta guld – inte minst signaturmelodin "Blodig Jord" såklart, men det finns fler pärlor som "Rebeckas dag". Dessvärre får vi ingen "Blå, blå igen".

Men kronjuvelen i min bok är "Ingenting jag vill ha", som alltid varit lödigare live än på skiva. Så även den här kvällen, komplett med tydliga ekon från gamla favoriten Dream Syndicate – som också gjorde en omstart häromåret.

Efter ett extranummer – där Persson bjuder på en ny klassiker när San Quentin blir till Viskan – dröjer sig en stark känsla kvar.

Nä, det är inte tomt i tanken.

Bara hoppas Dead Scouts låter sin "stora motor rulla på" några fler mil...

Mer läsning

Annons