Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att sluta skämmas

/
  • Stolt knäppis. Johannes älskar sin trädgård bakom villan i Edsbyn.
  • Litium, ett grundämne som kan stoppas i tabletter och är effektivt mot bipolär sjukdom.

Här och nu sker en revolution. I rask takt blir psykisk sjukdom allt mindre tabubelagt.
– Jag vägrar skämmas för att jag är sjuk, säger Johannes Malmberg i Edsbyn.
Vändpunkten kom när han äntligen fick förklaringen till allt som har hänt: bipolär sjukdom.

Annons

Det mesta i Johannes liv har skett av galenskap.

Utan galenskapen hade han inte haft sina barn, inte blivit socialarbetare, inte bott i Edsbyn.

Han hade inte störtat iväg till Hamburgs hauptbanhof, inspirerad av en deckarepisod där någon gömmer vapen i förvaringsboxarna, kollat på boxarna och sen åkt hem fyra timmar senare. Han hade inte köpt hundratals tvåpack strumpor för att slippa tvätta, kastat de tråkiga svarta och använt de roliga randiga. Han hade inte ägnat en vecka åt att hitta exakt rätt ställe att förvara sin döda pappas pass. Inte skrivit 200 sidor utan punkt och komma. Inte vandrat hela vägen från Kärrtorp för att kolla om de hade folköl på Pressbyrån i Ropsten. På vägen genom centrala Stockholm passerar man förstås hundra ställen med folköl. Men i kiosken i Ropsten fanns ingen, så han tog tunnelbanan tio kilometer hem igen.

– Det är skitknäppt alltihop ju, konstaterar Johannes Malmberg.

Förut lade han mycket möda på att dölja allt konstigt han gjort. Den nya Johannes kan le lite åt tokerierna, i solen vid askfatet på altanen i Edsbyn.

Han hade inte velat vara utan sina maniska perioder. Allt roligt i livet, alla viktiga beslut, har skett under ruset av hans bipolära sjukdom.

– Jag är fruktansvärt effektiv och smart då. Det är skitkul tills jag kraschar, tankarna blir för många och man tappar greppet.

Nu kan han se att han haft ungefär sju maniska perioder i livet. De har följts av längre perioder av depressioner. Några år har också varit stabila.

På ett sätt har han alltid fattat att den eviga loopen är bipolär sjukdom, manodepressivitet som man sa förr. Men han har inte velat erkänna det. Inte för sig själv, definitivt inte för någon annan.

– Jag har varit livrädd att folk ska fatta att jag inte är vanlig. Men det visade sig att jag dog inte av att börja berätta.

Det var först i samband med sitt livs värsta krasch i våras som Johannes fick diagnosen och insåg att inget blir bättre av att ljuga.

Båda hans föräldrar hade dött på kort tid, samtidigt som han gick igenom en tuff skilsmässa. Han sov inte på en vecka, och fick hallucinationer.

– Till slut började katterna prata med mig. Jag minns inte de sista veckorna. Jag vet inte hur jag kom till Hudik, och jag vill inte veta.

Han vet att en ambulans hämtade honom hemma i villan och körde honom till psyk i Hudiksvall.

Och äntligen fick han hjälp. Han fick sin diagnos, och sin litiummedicin. Den hjälpte fort, efter några dagar var skallen klar och Johannes såg sitt liv i ett morgonljus. Han såg att han levt i den knäppa berg- och dalbanan ända sedan tonåren.

– När jag vaknade upp i Hudik var det inte så roligt. Jag har gjort en hel del grejer jag inte är så stolt över. När jag är nedåt kan jag vara jävligt elak. Jag har sett till att hamna i konflikt med allt och alla.

Han kan vara bitter på att ingen läkare lyckats ge honom diagnosen förrän han var 44 år. Trots mycket kontakt med psykvården. Han har käkat massor av medicin som inte fungerat, varit tvångsvårdad och har gjort flera mer eller mindre seriösa självmordsförsök.

Johannes maniska perioder har inte gått att ta miste på, men de depressiva perioderna har han inte pratat med någon om. Han kunde sköta sina olika jobb som socionom trots att han var dödligt ledsen. Grät gjorde han bara ensam. Kanske är det därför diagnosen dröjt.

Psykvistelserna, de märkliga resorna, de täta bytena av jobb och tjejer har alltid kunnat förklaras bort med ett skratt.

– Jag har dragit en massa gulliga historier om att jag har följt kärleken och ditten och datten.

I stället för att berätta om ångesten på psyk har han dragit skrönorna om hur han gjort uppror mot den korkade personalen och försökt rymma.

Att prata ärligt om sjukdomen är en ny erfarenhet för Johannes. En befrielse. Den nya Johannes ljuger inte.

Och bara genom att vara öppen har Johannes chans att påverka folks bild av honom. Då slipper folk att spekulera och sprida rykten.

– I Edsbyn vet alla redan att jag är knäpp. Då kan jag lika gärna säga som det är.

"Vad fan gör en flummig men smart skånsk akademiker i Edsbyn?" Det frågar sig Johannes ständigt. Och varför stannar han kvar här?

Flytten till hit skedde som allt annat på impuls. Han såg en tv-dokumentär om rockbandet Västerbrokören från Delsbo och förälskade sig i drömmen om Hälsingland. Han hittade ett jobb på socialförvaltningen i Edsbyn. Hälsingland kan väl inte vara så stort, Edsbyn är säkert ungefär samma sak som Delsbo, tänkte han.

Å ena sidan ångrar han flytten. Han känner skeptiska blickar från Edsbyborna, det gör att orten känns som ett fängelse för honom. Men samtidigt, Edsbyn är ett tryggt fängelse där många vänner finns.

Kärleken till fyraåriga dottern, och till trädgården, är två starka skäl att stanna. Och varför flytta när man vet att flykten aldrig har funkat tidigare?

Johannes berättar hur han mår flera gånger om dagen på Facebook, och har en blogg där han utvecklar hur livet funkar med en psykisk sjukdom.

– Det är jätteviktigt att vara öppen. Här är jag, jag är bipolär. I perioder gör jag konstiga saker, men jag är inte farlig, det smittar inte. Och vi måste prata om det. Är man sjuk ska man på sjukhus, det är inte mer med det.

Minst en procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom någon gång i livet. Det är 100 personer i Ovanåkers kommun, tänker Johannes. Vilka är de andra 99? Varför vågar inte de vara öppna?

– Jag tror det har att göra med samhällets förakt för svaghet. Man måste vara psykiskt 100 och får inte vara annorlunda. Men om fler berättar kan rädslan minska.

Organisationen Hjärnkoll räknar med att 20-40 procent av befolkningen lever med olika former av psykisk ohälsa. De jobbar med att öka kunskapen om och minska rädslan för psykisk ohälsa. De har 300 ambassadörer som har egna erfarenheter, och som är ute och pratar om detta med journalister, på skolor och arbetsplatser.

Hjärnkoll gör årliga undersökningar där minst 2 000 personer får berätta hur de ser på personer med psykisk ohälsa. Under de fem år undersökningarna pågått kan man se en tydlig attitydförbättring när det gäller frågor om man kan tänka sig att bo granne eller arbeta med en person med psykisk ohälsa.

Det finns många anledningar till att psykisk ohälsa blivit mindre tabu, säger Hjärnkolls verksamhetschef Rickard Bracken.

– Vårt arbete är en förklaring till det, säger Rickard Bracken.

Men det finns många andra förklaringar. Sociala medier har hjälpt till att koppla ihop personer med liknande erfarenheter. Där kan det också vara lättare att vara öppen med vem man är.

Populärkultur som sätter personer med psykisk ohälsa i huvudrollen är en annan orsak. Rickard Bracken nämner amerikanska Homeland, där hjälten har bipolär sjukdom, och svenskdanska Bron där hjälten har Aspergers syndrom.

– Om man var psykiskt sjuk i populärkulturen förr, så var man en galen professor som bryter på tyska, säger Rickard Bracken.

Johannes Malmberg känner att han är på rätt väg. Han har skapat rutiner. Utan dem är han rädd att halka in i manin igen. Varje dag ser likadan ut. Upp klockan sex, kaffe. Frukost framåt åtta.

– Jag har aldrig ätit frukost i hela mitt liv. Nu äter jag frukost varje dag. Jag hatar det.

Dagen är indelad i tvåtimmarspass, för att Johannes inte ska fastna i någon aktivitet. Han har alltid haft lätt för att bli sittande med det han gillar. Han kunde ägna hela dagar åt sina chiliplantor.

Eller läsa massor av böcker samtidigt hela nätterna, helst poesisamlingar. Hela tiden tyckte han sig se kopplingar mellan böckerna.

Nu ser Johannes att alla hans favoritförfattare har bipolär sjukdom. Många har tagit sina liv.

För obehandlad bipolär sjukdom är dödlig. Johannes äter litiumtabletter klockan åtta på morgonen och klockan åtta på kvällen. Han känner att medicinen har gjort honom normal. Han jämför med diabetes – med rätt medicin kan man leva ett långt och bra liv.

– Så länge mina mediciner funkar har jag hellre bipolär sjukdom än diabetes. Det verkar ju skittråkigt att inte få äta godis!

Och oavsett sjukdomen är personen densamma:

– Jag är en 44-årig gråhårig socialarbetare med två underbara barn, som tycker om böcker, musik och politik. Jag gillar faktiskt mig själv nu. Det blir nog bra det här.

Till hösten hoppas Johannes på att börja jobba igen.

Mer läsning

Annons