Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bytte leksakshandeln mot biståndet

/

Det kan ta flera år innan strålskador från radioaktivitet börjar märkas hos en människa. Lika lång tid tog det innan leksakshandlaren Lars-Erik Pherzon fick sitt liv förändrat i grunden efter katastrofen i Tjernobyl 1986.

Annons

I tio år hade Lars-Erik Pherzon drivit en leksaksaffär i Edsbyn när han lade ner verksamheten i början av 90-talet, för att ägna de närmaste fyra åren åt ideellt arbete i Östeuropa. Den utlösande faktorn var reaktorhaveriet i Tjernobyl, i Ukraina, några år tidigare. Sedan dess hade kyrkan haft barn från Tjernobyl på läger i Undersvik - och i samband med det var de i kontakt med Lars-Erik för att fråga om han kunde hjälpa.

Det kunde han. Och till slut kände han att han ville göra mer, vilket gjorde att han gjorde sig själv arbetslös för att kunna ordna transporter med kläder och annat till inte bara Ukraina utan också baltländerna. Arbetet gjorde också att han fick en hel del kontakter och 1996 fick han en förfrågan från hjälporganisationen Erikshjälpen.

- Den hos dem som hade varit drivande i Baltikum omkom i Estoniaolyckan och då undrade de om jag kunde ta över en del av det, säger Larz-Erik Pherzon.

Arbetet gick ut på att starta upp en Erikshjälpsbutik i Bollnäs för att kunna betala organisationens frakter. Han tog jobbet och har sedan dess varit föreståndare för butiken.

När intresset för hjälparbetet kom igång där i början av 90-talet var Lars-Erik Pherzon drygt 40 år gammal. Förutom leksaksbutiken han tidigare drev har han också arbetat som fastighetsskötare och sprutlackerare på en mekanisk verkstad i många år. Han är född i Kyan, en bit utanför Edsbyn, och bor nu i sin farfarfars gamla hälsingegård i samma ort.

Arbetet med hjälparbetet är inte alltid lätt. Sedan han började har han gjort cirka 140 utlandsresor och det finns alltid många som hör av sig och vill ha hjälp. En dag i somras, under semestern, hade han 25 missade samtal från Lettland på mobiltelefonen. Engagemanget har haft sitt pris.

- 2003 var jag ute på staden i Riga när jag kände hur något hände. Jag lyckades släpa mig hem till lägenheten och sedan på ett flyg till Sverige innan jag sökte vård. Det var en hjärtinfarkt och jag överlevde med nöd och näppe, säger han.

Infarkten har gjort att han dragit ned på arbetet och lämnat över en del ansvar på andra.

Under sina resor har han sett mycket elände. Som den gången de kom till ett hem som officiellt var för utvecklingsstörda män. Innanför murarna var alla, runt 120 män, nakna på grund av det helt enkelt inte fanns några kläder. Vid porten hängde en kostym som den som skulle gå ut fick ha på sig. Där mötte Lars-Erik Pherzon en man som hamnat på hemmet eftersom han tidigare inte hållit med den kommunistiska regimen och blivit tvångsmedicinerad.

Ett annat svårt fall var en liten flicka vars mamma hade försökt döda genom att hälla hett vatten och binda heta potatisar kring hennes kropp. Mamman hade sedan tagit livet av sig själv men dottern överlevde med svåra brännskador. Erikshjälpen var några år efter själva händelsen inblandade i att barnet fick operationer.

- Ibland blir man trött på all nöd och elände man ser man ser. Det är ständigt det man jobbar med.

Samtidigt är det givetvis otroligt givande att se att man kan hjälpa. På gården hemma i Kyan har Lars-Erik också avkoppling i form av ett stort intresse för gamla bilar. Han och hustrun Elsie är precis hemkommen från en biltur till Åland, de gjorde en resa på sammanlagt 100 mil i en Simca Vidette från 1957. I garaget står en Citroën från 1969 nästan helt nedmonterad. Den är nästa renoveringsprojekt.

- Att arbeta med döda ting är avkopplande när man arbetar med människor hela tiden annars, säger han.

Men hjälparbetet är ändå det han brinner för och han tror aldrig att han kommer att sluta, även om han inte kommer att fortsätta som föreståndare för Erikshjälpens butik i Bollnäs. Trots det svåra med att hantera eländet är det också fantastiskt att se när man gör nytta.

- En gång hade vi en läkare med till ett kvinnofängelse som vi arbetar med. De ville inte gärna visa oss läkaravdelningen och när vi såg gynekologstolen förstod vi varför. När vi stod i salen ringde jag hem till Sverige och frågade om vi hade någon gynekologstol på lager. En eller två dagar senare var den på plats, säger Lars-Erik Pherzon.

Mer läsning

Annons