Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet rasade på en sekund: "Det gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö"

/
  • Många och långa promenader har det blivit, med lurar i öronen.
  • Kanske går det att limma ihop förhållandet, men sprickorna kommer att vara synliga, tror Sarah Faxby-Bjerner.
  • Efter utmaningen – att ta sig upp på Kebnekajse – kände Sarah att något vände, självkänslan kom tillbaka.
  • Hon gjorde det, hon gick ända upp.
  • Stegjärnen, som hjälpte Sarah få fäste på väg upp mot Kebnekajses topp.

Påhittig och positiv, beredd att ge allt, och en person som slutför det hon gett sig in i, så känner många Sarah Faxby-Bjerner. Men senaste halvåret har varit ett kaos, där dagarna har börjat med ett ångestskri. Berättelsen är inte unik – det unika är att Sarah bestämt sig för att stanna kvar i ett förhållande trots att inget någonsin kan bli som förut.

Annons

Redan förra sommaren började hon se mönster, små beteendeförändringar som inte stämde, inte hörde hemma i det normala.

– Så fort jag gick förbi slocknade mobilskärmen. Alltid. När jag ifrågasatte blev svaret att jag var paranoid: Det fanns inget att oroa sig över.

Grälen eskalerade. Sarah, som listat ut makens pinkod, gick nu systematiskt igenom surfplatta, mobil och mobilräkningar. 

– Har man levt med samma människa över 20 år märker man... det var andra ordval och en hotfull underton som aldrig funnits tidigare. Jag blev som besatt. Ringde upp alla nummer jag inte hittade på Eniro för att se vem som svarade. Inget gav någon ledtråd.

Läs även: Familjerådgivare Ulla Johansson: "Måste få ta tid"

Hon sökte i månader utan att finna något, började själv fundera över om hon var sjuk, och lade slutligen mer eller mindre ner det hela. Tills en morgon i mars. Hon vakande ovanligt tidigt och gick för att göra en kopp te, såg mobilen och tänkte inte bry sig, men slog av gammal vana igång den.

– Mitt liv rasade på en sekund. Ett meddelande hade kommit under natten och alla meddelanden från kvällen innan fanns kvar. Jag gick upp, tände lampan och hade högläsning. Paniken i min mans ögon glömmer jag aldrig. Jag slängde mobilen på honom, på nolltid hade han raderat hela meddelandeappen.

Efter att ha googlat på hur man gör, återskapade hon all meddelandehistorik – som bekräftade misstankarna.

– Det gjorde bokstavligt ont i hjärtat. Så ont att jag trodde jag skulle dö. Jag fick sådan hjärtklappning att jag knappt kunde stå upp. "Det är bara en muskel" hann jag tänka "en muskel orkar inte hur mycket som helst. Nu dör du" Jag skrek rakt ut.

– I veckor grät och skrek jag, fick panikångestattacker. Jag var nästan besviken då jag vaknade, det hade varit så otroligt skönt att få dö. Jag gick ner tio kilo på tre veckor och folk sa: vad fin du är, vad har du gjort? Jag kunde för mitt liv inte hålla god min utan sa som det var.

Om hon lyckats somna vaknade Sarah varje morgon med ett skrik. Sedan grät båda tillsammans. Under flera veckors tid, ställdes larmet en timme tidigare om morgnarna för att båda skulle hinna gråta klart innan arbetsdagen började.

Självmordstankarna kom. Hon började utsätta sig för risker, körde jättefort, promenerade med hörlurar i öronen och korsade väg och järnvägsspår utan att se sig för.

Efter månader av ångest väcktes tanken att det kanske går att stanna i förhållandet. Hon levde ju, trots allt... De älskade varandra trots allt.

– Min mans totala hängivenhet att försöka laga det han hade förstört överraskade. Han tvekade inte en sekund. Och det kanske går att laga, att limma ihop, även om man alltid kommer att kunna se var sprickorna varit.

Och, det märkliga är att då, en dag, då hon faktiskt såg sig för då hon korsade järnvägsspåret svischade ett tåg förbi.

– Jag tror inte på någonting, men när jag för första gången på flera månader ser mig för kommer tåget, hur jag ska förklara det?

Tillsammans med en kompis hade hon planerat att åka till Kilimanjaro. Av flera anledningar sköts resan upp, men Sarah kände att hon måste iväg. Ensam. All vandringsutrustning fanns ju, så hon bokade en resa till Kebnekaise. Men kroppen krånglade av alla spänningar, dagarna innan avresan till Kiruna var ryggskottet ett faktum.

– Jag hade massor av värktabletter och tänkte: jag proppar i mig dem och går ändå! Det var inte smart alls, och inte smart att klättra upp för Kebnekaise ensam, även om det är mer vandring än klättring.

Ursprungstanken var att vara avskuren från världen, bo i tält och hitta sig själv i fem dagar. På grund av ryggskottet fick tältet bli kvar hemma och stuga bokades. Litet snopen upptäckte hon att hon hade full wi-fi, och dessutom massor av människor runt om. Så, vandringen blev inte det avbrott med bearbetande av allt som hon tänkt. Men den gav en annan upplevelse.

– Jag snörade på mig stegjärnen – för dem hade jag släpat med – och gick helt ensam. Till sist stod jag där, uppe på Sveriges högsta berg. Jag såg inget för det var dimma, men jag storbölade av lättnad: Efter allt som hänt hade jag känt mig så djävulskt värdelös. Men, jag höll mig vid liv i ett halvår, trots att jag inte själv trott det skulle vara möjligt. Jag gjorde det!

Nervägen var dimmig, hälsenorna värkte, men hon hade klarat utmaningen, och kände sig i överläge.

I jobbet som HR-specialist på Nordanstigs kommun är de anställdas hälsa ett av Sarahs arbetsområden, men aldrig har hon ens varit i närheten av att tro att psykisk ohälsa kunde drabba henne. 

– Jag har kunskaper om vad som händer med människor i kris, men att se förfallet i sig själv var tungt. Jag har alltid sett på mig själv som en stark person – och så rasade jag i bitar. Fast nu efteråt ser jag att jag ändå varit stark. Jag står ju här.

Allt som hänt har gett permanenta skador som inte kommer att försvinna. För Sarah, som valt att inte sjukskriva sig, ger jobbet struktur. Fast, hon var hemma, en enda, fruktansvärd dag.

– Den dagen var jag utlämnad till allt i mitt huvud, dagen efter var jag tillbaka på jobbet. Det var livsfarligt för mig att vara ensam.

– Jag var som en zombie, gick på autopilot och minns inget av vad jag gjort första månaden, fick gå efter och dubbelkolla allt. En månad är bara borta. Men allt i kalendern genomfördes. I efterhand kan jag säga att det kunde varit bra med individuell terapi av något slag. Och hade den självdestruktiva perioden hållit på längre skulle jag behövt medicinsk behandling.

Sarah har förändrat livet på flera sätt, plockat bort sådant som tar energi eller väcker känslor hon inte orkar eller vill hantera. Ibland finns kratrar av tomhet där hon sorterat ut något. Sarah, som sitter i kommunfullmäktige i Nordanstig , har även trappat ner på de politiska åtagandena.

– Vi har turats om att bryta ihop. Sedan första veckan går vi regelbundet i parterapi och har en helt annan dialog i dag. Jag önskar vi gjort det något år innan i stället. Jag har fått en helt fantastisk man, men det var inte värt det. Inte på långa vägar.

Hon har vänner som på ett otroligt sätt lyckats hålla henne över ytan, men tilliten till andra är för alltid skadad. Fast hon har bestämt sig: hon vill stanna i förhållandet, även om känslan av att ha utsatts för det värsta som kan hända ännu dröjer kvar.

– Tills vidare är jag här i Gnarp, inte för att jag inte kan något annat, utan för att jag vill. Jag är i det läget att jag har alla möjligheter i världen och kan göra precis vad jag vill. Jag sitter inte fast i relationen som jag gjort förr, den är inte allt för mig längre, jag har blivit en egen person. Nu kan inte någon komma åt mig. När det här är klart kommer jag att stå rakare än någonsin.

Fotnot: Båda makarna har läst och godkänt hela den här artikeln.

Mer läsning

Annons