Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hojen gav dem smak på hela världen: "Trodde aldrig att jag skulle bli så fast"

/
  • Varje år sedan 1995 har paret Ulf Hedberg och Margareta Saxelin åkt på Vulcan Riders internationella träffar. Nu senast till andra sidan jordklotet och Australien.
  • Vid köksbordet planeras nästa tur med färdväg och boende. När man väl avverkat de 100 milen ner till Trelleborg och färjan är det lämpligast att köra dagsturer på 30–40 mil.
  • Det har blivit Ulfs och Margarethas grej, det här med hojsemester.   – Vi får en möjlighet att se andra platser och träffa likasinnade som vi kan umgås och åka på utflykter med, säger Margaretha.
  • Ulfs väst samlar märken från varje träff de varit på. Margaretha har sina på väskan.
  • De fina väskorna som Kawasakin var utrustad med.
  • Fransar från handtaget är också en tuff detalj.
  • En container hyrdes för alla cyklar som skulle med till Australien.
  • Margaretha och Ulf framme i Freemantle, söder om Perth, i västra Australien.
  • Mc-uppställning från träffen i Dwellingup.
  • Pärlan – En Kawasaki Vulcan 2000 Classic LT.

Runt den röda villan i Stering, Harmånger, har snön precis börjat smälta. Men även om det dröjer innan vintern släpper sitt grepp råder full semesterstämning inne vid köksbordet. Där har paddan, kartorna och de härliga drömmarna om nästa hojäventyr redan plockats fram.

Annons

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli så fast i det här som jag blivit. Och det trodde nog inte Ulf heller, säger Margaretha och tittar på sin sambo, som skakar på huvudet och skrattar lite.

Margaretha Saxelin pratar om det som blivit hennes och Ulf Hedbergs stora passion i livet – mc-resorna utomlands. 2002 införskaffades första hojen och året därpå anordnade klubben de gått med i, Vulcan Riders, en resa till Sydtyrolen i Italien. Margaretha och Ulf var inte sena att haka på. Efter det var de sålda, det här var sättet att resa på, det var paret överens om redan från första början.

– I stort sett varje år sedan dess har vi åkt på internationella träffar, så kallade rallyn, i Europa som Vulcan Riders anordnar. Några få gånger har vi "fuskat" och flugit dit, men annars har vi alltid tagit cykeln, det är ju resan som är halva nöjet, säger Margaretha.

Andra turen gick till England och därefter fortsätter listan med länder de rullat in i att fyllas på: Tyskland, Belgien, Nederländerna, Kroatien, Spanien och Österrike, för att nämna några.

– Jag hade inte rest så mycket innan vi skaffade motorcykel, men tänk vad mycket vackert jag sett och varit med om nu. Och vi har fått vänner från hela världen, bland annat ett par från Norge som vi träffade redan i Italien och som vi fortfarande reser med, säger Margaretha.

Innan den första cykeln köptes in hade de inte mycket erfarenhet av att köra mc, även om Ulf haft ett intresse sedan ungdomsåren.

– Då hade jag en gammal FN 350cc, en riktigt gammal en från -52. Den åkte jag runt med på skogsvägar och så, till den gick sönder.

Sedan kom familjeliv och eget företag emellan, vilket gjorde att Ulfs hojdrömmar fick ligga på vänt, till den dagen han och Margaretha lånade dotterns och mågens cykel för en provtur.

– Då märkte jag att jag också tyckte att det var kul, så då köpte vi den första Kawasakin, säger Margaretha.

Nu är de inne på sin andra, och att de fortsätter vara trogna sitt märke syns bland annat på halssmyckena de bär runt halsen, med den typiska vingsymbolen för Kawasakiklubben Vulcan Riders.

– Det här är en Kawasaki VN Custom med tvåcylindrig motor, en japanare som jag fick åka till USA för att köpa. Den fanns bara i svart i Europa, men jag ville ha en "candy red and ebony". säger Ulf.

Mc:n har också lite annan utrustning, som sidoväskor med fransar, annorlunda framlyktor, en speciell vindruta, växlar med varvtal som gör den särskilt passande för långkörningar och att den tål värme lite bättre än de europeiska modellerna.

Det sistnämnda kom väl till pass under deras senaste resa, den längsta, som tog dem ända till andra sidan jordklotet och sommarvärmen i Australien. En av medlemmarna i mc-klubben delar sitt år mellan Iggesund och Australien och han nämnde för Ulf att det hösten 2015 skulle hållas rally i Australien.

– En bekant hade åkt hoj på Nya Zeeland och jag tyckte det lät härligt. När rallyt i Australien dök upp nappade jag direkt. Och så pratade jag med spättan och hon sa ja, säger Ulf och nickar mot Margaretha.

Träffen skulle hållas strax utanför Perth och till slut blev de ett gäng på 25 bikers från klubben i västra Australien och 10 stycken från Sverige som åkte ihop. Och cyklarna skulle med.

– Ja, det är lite grejen – att ha sin egen hoj. Och när vi räknade på det var det inte dyrare att gå ihop och hyra en container att skeppa över dem i, än att hyra på plats de fyra veckor vi var där. Mellan 10 000 och 12 000 gick det på per cykel tur och retur, berättar Ulf.

Två och en halv månad innan flygresan gick motorcyklarna i väg. En del pappersarbete var de tvungna att ordna med innan. Batteriet plockades ur, motorcykeln tömdes på olja och bensin och måste också vara noggrant tvättad innan avfärd.

I Australien var de först med på ett rally, därefter avverkades ungefär 540 mil på två hjul.

– Och ändå höll vi oss bara i sydvästra hörnet, det är ett sådant stort land, säger Margareta.

Efter en vecka ihop med det australiensiska mc-gänget körde de själva. I stället för skinnställ hade de köpt tunnare mc-jackor för att klara värmen. Vissa dagar gjordes avbrott för bussturer till olika sevärdheter och några dagar gick till att flyga och ett par övernattningar i Sydney.

– Vi ville passa på när vi ändå var där och det var skönt att vila rumpan, skrattar Ulf.

Redan vid hemkomsten startade planeringen för nästa resa, som går till Italien. Vänner och familj knorrar visserligen ibland över att de ser för lite av paret om somrarna– att all tid går till mc:n och livet kring den, och det finns annat som inte heller får så mycket uppmärksamhet.

– Huset får stå tillbaka, så är det ju. Vissa saker kanske ser lite halvfärdigt ut här på gården, men det kan man ju fixa sen, säger Ulf.

Just nu samlar de på upplevelser och lever sina drömmar. Margaretha tittar ofta på alla hundratals bilder de tagit och funderar på vad det ska bli nästa gång. På frågan om vilken godbit de minns som något alldeles extra går Margaretha tillbaka till den allra första resan. Den till Sydtyrolen med de fantastiska vyerna över de italienska alperna och alla de andra vackra platserna. Allt var nytt och det fanns en god känsla av att man i området var van vid motorcyklister på vägarna. Det var något alldeles särskilt, tycker hon.

Ulf funderar lite längre.

– Det finns så otroligt många fina platser och vyer man sett och upplevt, det är så svårt att välja. Kanske fokuserar jag mer på det jag inte sett än.

Mer läsning

Annons