Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bländande insatser på Jussi Björling-konsert

/

Jussi Björlingkonserterna i Strömsbruk har blivit en arena för operaartister i vardande och därmed ännu ett bevis för den lokala eller provinsiella mötesplatsens betydelse för kulturen. Vid sidan av de stora scenerna, men inte vid sidan av de stora artisterna.

Annons

Så är det även i år, när arrangemanget i lördags tioårsjubilerade med en uppsättning unga och stipendiatbelönade sångare. I sista stund fick dock bassångaren Nils Gustén ersättas av den rutinerade och återvändande Christer Bladin.

Allra först ut är sopranen Christina Nilsson, studerande vid Operahögskolan och 2015 års Birgit Nilssonstipendiat. Jag törs lova att hon tar andan ur alla närvarande redan med sitt första nummer, Pace, pace mio Dio ur Ödets makt av Verdi. Vilken dramatisk kraft, vilken praktfull stämma, lika stark i uttrycket överallt, fullständigt musikaliskt övertygande. Hon återkommer under hela programmet och tycks redan behärska repertoaren, från opera- och operettpärlorna, över Petterson-Bergs nationella vemod och fram till den innerliga kärvheten hos sångerna av Ture Rangström eller Sibelius. Varje gestaltning kommer helt otvunget, hon innehåller helt enkelt väldigt mycket musik.

Markus Pettersson är ingen ny bekantskap i Strömshall. I år är han dessutom färsk Jussi Björlingpristagare. Hans tenor har utvecklats med stor kraft sedan jag först hörde honom, och drar ned dånande bifall med sin bravur och styrka, särskilt i så lysande och högdramatiska stycken som Ah, paterna mano ur MachBeth av Verdi, eller den obligatoriska Till havs men även i mer intima nummer av Emil Sjögren.

Programmet ligger bergsäkert förankrat i klassisk och överraskningsfri kanon, den stora friskheten ligger därför hos de unga sångarna, som hos sopranen Roma Loukes  från Söderhamn, som just blivit klar på Operahögskolan i Stockholm. Hon tar sig an både Puccini, Dvorak och en avslutande irländsk folkvisa (Oh, Danny boy) med charm och intensiv scennärvaro.

Christer Bladin fick representera den säkra rutinen, jag fäste mig särskilt vid den innerligt vackra tolkningen av Hugo Alfvéns Så tag mitt hjerte. En välkommen kontrast bland all brio och extravagans i de högre registren.

Stämningen som vanligt avspänd och samtidigt tät, Bruksorkestern inledde anrättningen. Lennart Eng ackompanjerade och Stefan Olmårs presenterade. Men utan att särskilt nämna Christina Nilssons bländande insatser vore denna recension inte komplett, vilket den nu är, lägg för all del hennes namn på minnet.

Söndagens program bjöd på föreläsning av Björn Ranelid och Johan Adlercreutz i ett program om gamla Strömsbruk.

Mer läsning

Annons