Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Viktigaste stödet är att prata om det"

Det finns inget bättre stöd än att träffa andra som varit med om samma situation. Det menar Pirjo Stråte, vice ordförande i Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd.

Annons

– Att mista någon anhörig genom självmord är det mest traumatiska man kan vara med om, säger Pirjo Stråte, vice ordförande i Spes, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd.

Pirjo Stråte menar att kommun och landsting har ett ansvar att erbjuda efterlevandestöd, men att kunskapen och resurserna inte räcker till lokalt.

– Anhöriga behöver stöd ifrån andra som varit i liknande situationer och kan spegla upplevelserna, säger Pirjo Stråte som själv har förlorat en man och en son genom självmord och känner igen stegen i sorgearbetet.

– I början är man i en chock, som kan pågå i flera månader. Man surfar fram i ett adrenalin men då chockens dämpande verkan lägger sig börjar man också förstå och då kan man dippa in i ett svart hål, säger hon.

Anhöriga som förlorat någon genom självmord är ofta i riskzonen för att själva hamna i en depression och ha egna självmordstankar, och därför betonar Pirjo Stråte vikten av att vara uppmärksam och prata om händelserna.

Elin Rosengren, verksamhetschef vid vuxenpsykiatrin i region Gävleborg, menar att det finns konkreta rutiner för att stödja närstående som förlorat någon genom självmord.

– Jag kan inte uttala mig för hur det ser ut för hela vården, men inom psykiatrin är vi, tyvärr, ganska vana att hantera processen av närståendestöd efter självmord, säger hon.

Precis som Pirjo Stråte håller hon med om att det är viktigt att prata med andra som kan ha liknande upplevelser efter självmord, och informerar därför närstående om riksorganisationer som Spes.

– Det är ett viktigt komplement, men det får inte bli så att ansvaret läggs där, säger Elin Rosengren.

Hon berättar att det inte är ovanligt att en närstående i chock avsäger sig stöd, och att det därför är viktigt att följa upp.

– I så fall kontaktar vi anhöriga igen efter några veckor för att erbjuda stöd på nytt. Ser vi efter ett tag att personen behöver mer riktat psykologiskt eller medicinskt stöd så får vi värdera om det ska ske av oss eller av annan instans, så som primärvården. Det kan bli en mer komplicerad sorg som övergår i en depression vilket kan kräva vård via psykosociala team i primärvården, säger Elin Rosengren.

– Man kan aldrig säga att stödet är fulländat men vi har försökt att konkretisera delarna i hur närståendestödet ska se ut. De flesta självmorden sker för människor som inte har någon kontakt med psykiatrin, då kan det finnas en risk att det inte är lika tydligt.

För Elin Rosengren består det viktigaste stödet av att våga finnas där, att lyssna och att våga prata om det som har hänt.

– Det finns inte alltid några råd att ge, men att bara lyssna och ge så konkret och bra information som möjligt är det viktigaste, säger Elin Rosengren.

Vi har sökt ansvariga för primärvården.

Mer läsning

Annons