Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skadan som förändrade livsstilen

/
  • – Visst har ja mina dippar men jag måste vara positiv, speciellt för barnen skull. Med skadan har jag lärt känna mig själv ännu bättre och jag tillåter mig själv att vara ledsen ibland.
  • Monica Sörell måste ständigt planera för att undvika att värken förvärras.
  • Monica Sörell måste ständigt planera för att undvika att värken förvärras.
  • Trots whiplashskadan gick graviditeten bra. Sonen Dennis är i dag två år och hjälper gärna mamma i växthuset.

I bland ändrar livet riktning - nyckfullt, överraskande, planerat eller förväntat. Här får vi följa med på en resa som började i ett ögonblicks olycka en vinterdag för fem år sedan, då allt kastas om för Monica Sörell. I dag lever hon med en ständig smärta och nya val för framtiden.

Annons

Monica Sörell bor med sin man och tre barn i Korskrogen utanför Ljusdal, omgiven av vackra fält och hälsingskogar. Monica hade det mesta planerat för sig, fast jobb, familj och en stabil vardag. Men så ändrades hennes förutsättningar på några sekunder. Det var en vinterdag för fem år sedan, då hon och barnen blickade ned från pulkbacken i Kajevall i Ljusdal.

– Ungarna vågade inte riktigt åka, så jag skulle visa hur man gjorde, säger Monica.

Hon kastade sig iväg på en madrass nedför backen och fick upp en otrolig fart. Madrassen började snurra och Monica kunde inte kontrollera färden. I ett gupp vid slutet av backen flög hon av och slog bakhuvudet hårt i backen.

– Jag frågade mig själv, dog jag? Lever jag? Jag har aldrig slagit mig så, berättar hon.

För att inte göra barnen rädda reste sig Monica ändå, omtöcknad och chockad efter smällen men ändå hyfsat välbehållen. Måndagen därefter var hon tillbaka på jobbet som kundtjänstagent på DHL och livet flöt på som vanligt.

– Men efter fyra veckor började jag känna allt mer smärta, en värk från två punkter i bakhuvudet som strålar ned i axlar, armar och ända ut i fingrarna. Det är en konstig smärta som jag inte riktigt kan beskriva.

Monica gick till massören varje vecka, men efter en tid utan att något hjälpte fick hon ett visitkort till en sjukgymnast.

– När jag beskrev mina symptom, frågade han om jag hade varit med om någon olycka, och jag berättade om smällen i backen.

Det kunde därefter snabbt konstateras att Monica fått en whiplashskada, också kallad pisksnärtsskada, och hon blev invaliditetsförklarad till fyra procent.

– Det var som om ridån gick ner för mig. Jag provade allt för att kunna fortsätta jobba, sjukgymnastik fem gånger i veckan, träning, laserbehandling, hjälpmedel och tabletter, berättar Monica.

Men de stela, stillasittande och monotona rörelserna inom kundtjänstjobbet blev outhärdliga och till slut sa sjukgymnasten ifrån, och hon blev långtidssjukskriven. Känslorna pendlade. Hon hade precis fått fast anställning och trivdes bra på jobbet.

– Antingen så var jag arg eller så var jag ledsen, jag tvingades göra beslut som jag inte var riktigt beredd på. Jag blev tvungen att tänka om, jag insåg att jag aldrig mer kommer att klara av ett stillasittande jobb. Jag började tänka på skolan, kanske jag skulle kunna bli lågstadielärare? Det är ju ett mer rörligt jobb.

Tankarna började efter en tid ta form och Monica, som länge velat studera men aldrig vetat till vad, tog tjänstledigt och gav sig in i den akademiska världen. Nu är hon halvvägs klar med sin lärarutbildning som hon läser på distans mot Falun. Hon stormtrivs i studiemiljön och ser fram emot att arbeta som lärare, även om hon vet att smärtan följer med henne för resten av livet.

– Med tre barn och en man som är egenföretagare är det tufft att plugga. Jag får ha mycket självdisciplin och anpassa mig.

Planering, eftertanke och anpassning är något Monica måste leva med sedan skadan. Hon som förr upplevde sig som stresstålig, är i dag mycket känslig för stressiga situationer.

– Jag funderar alltid ett par gånger extra, klarar jag av det här? Får jag mer ont av det här? Jag kan inte längre ha samma spontana livsstil. Det finns ingen mall för hur man ska leva med den här skadan, och jag måste hitta mina egna lösningar.

En kort tid in i studierna kom en annan förändring i livet, den här gången en efterlängtad. Trots skadan och oro över hur Monicas kropp skulle orka med en tredje graviditet, kom till slut sonen Dennis, som i dag är två år.

– Otroligt nog försvann smärtan nästan helt när jag ammade, kanske var det hormoner. Jag är så glad att vi bestämde oss och att vi i framtiden inte behöver se tillbaka med ånger över att vi inte vågade, säger Monica.

Trots en stark framtidstro, positivitet och självkänsla, finns en sorg i hennes ord. Olyckan i backen fick Monicas liv att ta en ny riktning och mer eller mindre ständig smärta. Men den påverkade henne också på ett personligt plan.

– Jag kan inte rå för olyckan, men jag kan känna skuldkänslor över beteendet jag har, och måste ha, sedan dess. Jag måste hela tiden planera och fundera om jag verkligen klarar av sådant jag vill göra. Ibland har jag skuldkänslor över att jag är vuxen, jag är mamma och jag borde orka med allt, men det gör jag inte, säger Monica Sörell.

Hon har ett stort stöd från både maken Mats, barnen och vänner i sin närhet. Men hon har märkt att det finns starka fördomar och okunskap kring whiplashskadade.

– Det syns ju inte, vare sig på utsidan eller på någon magnetröntgen och det finns en stämpel som latmasksyndrom. När jag träffade försäkringskassan antydde de att jag var för positiv och glad för att vara drabbad. Men jag kan inte göra något åt det och jag måste tänka framåt.

– Trots allt har det fötts något gott ur det här, avslutar Monica Sörell.

Mer läsning

Annons