Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lagen om alltings jävlighet

/

Det är två dagar innan midsommarafton. Jag och Lisa har tjuvstartat med lite sill och nubbe. Jag ska leverera den här texten innan klockan åtta i morgon bitti, och har som vanligt ingen aning om vad den ska handla om. Panik.

Annons

Min 2-åriga dotter härjar runt framför teven och tuggar frenetiskt på ett äpple. Fotbollen är på i bakgrunden. Sverige–Belgien. Zlatans sista match i landslaget. Inte för att jag någonsin brytt mig om fotboll, men det känns ändå sorgligt. Alla dyrkar ju karln. Även jag. Eller, det gör jag väl inte egentligen, men alla gillar ju en underdog som lyckas ta sig till toppen. 

I halvlek visas Zlatans nya Volvo-reklam. Han säger nåt i stil med "I worked harder than anyone else, anywhere. I didn't think like them. You don't get any chances, you take them". Och jag köper allt. Även om hans ord är framtrollat ur nån smart copywriters hatt så känns det som hans egna. Och jag väljer illusionen och en bra story framför en grå sanning any day of the week. Jag ser en öppning till en krönika om, tada: Fotboll! Ska försöka hålla mig borta från klyschor om små marginaler och om att fotboll är som livet självt. Det kommer aldrig att gå.

60 minuter har gått av matchen. Fortfarande 0–0. Totalt jävla mörker. Men helt plötsligt, i 62:a minuten gör Zlatan mål! Herrejävlagud! Jag blir chockad över min egen glädje. Life is good! Allt kan hända och händer hela tiden! I fotboll och livet. Kliché-varningslampan pulserar redan nu som en saftblandare vid fotbollskravallerna under mina år i Råsunda. 10-åriga dottern glädjeskriker så högt att jag inte hör vad som händer riktigt, men målet döms bort. Fuck! Det var väl offside eller nåt. Jag har fortfarande inte hajjat grejen med offside trots att jag får det förklarat för mig varje gång jag ser en match. Det är som om viss information aldrig hittar nåt att gripa tag i, där inne i hjärnan min. Det är därför jag minns det roliga bäst. Tråkigheter fäster inte. 

72:a minuten. Publiken skriker Ibra, Ibra, Ibra. Då gör Belgien mål. Men domaren har redan blåst. Igen. Den gula väggen sjunger "Sverige, vi ger aldrig upp". Zlatan missar frisparken i 75:e minuten. Det är oerhört spännande, jag erkänner. Som livet självt. Ska man få den där chansen/jobbet/tjejen/huset/erkännandet? Eller kämpar man för nåt man aldrig når?

Två-åringen sover svettigt i mitt knä. Sverige missar ytterligare en frispark nära mål. 10 minuter kvar. Nånting drastiskt måste hända nu. Innan vi blir gamla och körda på riktigt. Sverige måste vinna. Då kan det här bli en fantastisk krönika om att aldrig ge upp. Om de små jävla marginalerna. Hur den uträknade reser sig på nio och mejar ner hela skiten. Men just då, i 83:e minuten gör Belgien 1–0. Misär. Vi är ju bättre än de där jävlarna! 

Zlatan gör en typisk gummibensspark mot mål i 86:e minuten. Det kunde gått. Men bollen missar med en halvmeter. De små jävla marginalerna alltså. Slumpen. Nu är det 2 mål på 2 minuter som gäller. Annars blir det här en krönika om Lagen Om Alltings Jävlighet istället. Det blir några minuters konstgjord andning innan domaren blåser. En respirator i livets slutskede. Så att de anhöriga ska hinna vänja sig vid tanken på det oundvikliga. Det som väntar oss alla. Lönen efter allt slit. Drömmen slutar här och nu. Zlatan applåderar publiken. Men klumpen i bröstet sitter utanpå matchtröjan när han med tunga steg lämnar arenan.

Efteråt slår Hamrén fast: Vi får dåligt betalt för det arbete vi utför. No shit, Sherlock.

Fler krönikor av Charlie Granberg:

Högstadiet all over again

Det spökar på krogen

Ska vi gå ut i kväll?

Mer läsning

Annons