Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Vik hädan ni kräsmagade"

Blod, svett och tårar. Just det, denna krönika kommer att handla om mens. Vik hädan ni kräsmagade.

Annons

Varje kvinnas mörka vecka, en gång varje månad, varje år fram tills klimakteriet; som är ett helt nytt helvete om jag förstått saken rätt.

En gång för många år sedan var det så min tur. Min tur att lida. För ett lidande är det. Jag kan inte komma på en enda sak som är positivt med upplevelsen av mens, förutom kanske, eventuellt, att suget efter götta känns aningen mer befogat.

Blod. Svett. Tårar. Värk. Uppblåst mage och illamående. Rädslan för att upptäcka att man strosat runt på jobbet eller under shoppingrundan med en stor blodfläck på baken. Hörs det att jag har en binda på mig?

Det sistnämnda kanske mer hörde till de första åren med den röda djävulen, men man kommer nog aldrig sluta oroa sig för att det på något sätt ska märkas. Luktar det?

868 tecken har jag fram till denna mening skrivit om mens. Det kanske verkar som att jag tycker att det är världens mest naturliga sak att prata om. Icke. Det känns fortfarande som att det är ett rätt tabubelagt ämne. Det är fortfarande pinsamt att prata om utanför den närmsta kretsen nära och kära.

Men det är just därför jag skriver denna krönika.

Och för att slå ett slag för menskoppen. Det är någonting jag inte hade en aning om existerade när jag först började blöda. Jag önskar att jag upptäckt den för länge sedan.

Det är nästan obeskrivligt hur mycket en nedrans menskopp kunnat underlätta i eländet.

No more tamponger, no more bindor. En menskopp kan man ha i flera år och det är det enda som behövs. Lite trosskydd kan vara trevligt att ha hemma, men that’s it.

Man spar på de slantar man slitit så ont för och inte alls jättegärna vill lägga på ett paket prasslande trosinlägg eller torra bomullspinnar.

Man spar också rätt rejält på miljön, vilket i min bok är ett riktigt stort plus.

Ytterligare en fördel är att man minimerar risken av att ha glömt tampongerna eller bindorna hemma. Risken är naturligtvis lika stor vid det tillfälle då mensen väl dyker upp. De där första bloddropparna är inte alltid lika lätta att förutspå, och det är väl som med det mesta annat i livet. Ibland glömmer man, ibland är man inte beredd.

Men har du väl stoppat in koppen så har du den alltid med dig. Du behöver inte få panik över att sista tampongen snart tjänat sitt syfte.

En menskopp kanske inte är rätt val för precis exakt alla, men för mig har det gjort lingonveckan så otroligt mycket mer lätt att stå ut med.

Det jag vill säga är att det är viktigt att prata om mens, det är viktigt att veta om alla möjligheter för att göra helvetet så bekvämt som möjligt.

Det kommer aldrig kännas annat än fruktansvärt pinsamt om man en dag står på krogen med en stor fläck i skrevet, men visst vore det skönt om en sådan naturlig sak kunde kännas mer naturlig?

Mer läsning

Annons