Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ska vi gå ut i kväll?

Det är en lördagskväll i september. Resten av familjen kollar på tv och jag känner rastlösheten komma över mig. Måste göra något.

Annons

Jag vet att det är både idiotiskt och orättvist att jämföra, men jag tänker ofta på mitt gamla liv i Stockholm. Hur man vilken dag som helst i veckan kunde gå ut och träffa folk man aldrig sett och troligtvis aldrig kommer se igen. Hur en utekväll kändes som att kasta in en järndank över en roulettesnurra och se vart man hamnade. Skulle man vinna högsta vinsten eller förlora allt?

Det kunde sluta precis hur som helst. Nattbad i Rålambshovsparken, efterfest i en tvåvåningslägenhet i Gamla stan fylld av stirriga överklass-brats eller på en svartklubb i något mc-garage. Jag tänker att det borde gå att få uppleva oväntade saker här också. Inte samma slags oväntade saker, men ändå. Jag bestämmer mig för att prova.

 När jag cyklar över gamla älvbron känner jag mig faktiskt lite förväntansfull. Jag är öppen för precis allt som inte innefattar otrohet eller kriminalitet. Om någon ropar från en balkong och bjuder upp mig på fest så ska jag tacka ja direkt. Träffar jag en gammal alkis som vill sitta på en parkbänk och berätta om sitt liv så ska jag göra det. När jag kommer fram till Statoil börjar jag misströsta. Det är ju fan inte en människa ute fast klockan är 23.10. Då beslutar jag mig för att fuska lite. Jag ringer brorsan. Tänker att han säkert också är sugen på lite tokerier. Tjena, jag står utanför er port nu. Kom ner så provar vi om det går att ha spontan-kul i Ljusdal nuförtiden säger jag. Okej, jag kommer.

Vi står nu mitt emellan de två stora ställena. Det ena är stängt. På det andra stället rakt över gatan ser vi fyra–fem tjejer som dansar lite håglöst med drinkar i händerna. Vi drar till det tredje stället där det alltid är folk. Bara inte just i kväll. Träffar en lokal legend som köper tre sexor whiskey. Jag och brorsan får varsin, medan han själv blir tillsagd att lämna stället för han är för full. Argumentation uppstår, men till sist går han. Vi delar på hans också.

En gång var Ljusdal ett slags krog-mecka för hela Hälsingland. Folk åkte hit för att ta del av den gyllene triangeln: Stadt, Järnvägs och Backside Inn. Från fredag till lördag var det tusentals personer i omlopp. Många löste in sig och tog stämpel på alla tre ställena för att kunna gå emellan under kvällen. Sedan hände något. Men vad? När jag häromdagen berättar på Facebook att jag tänker skriva en krönika om Ljusdals uteliv, (eller snarare bristen på det) och vill ha lite input, får jag direkt över 60 kommentarer. Vissa tycker det blivit för dyrt, andra tycker det är för dålig och hög musik, för mycket fylla. Någon annan tror att det är sociala mediers eller matlagningsprogrammens (!) fel. En etablerad DJ säger att folk har blivit kräsnare i och med Spotify, har smalare musiksmak, så man tillfredsställer egentligen ingen längre. Allt är nog sant. Eller inte. Själv tror jag man måste tänka om helt. Småstäder är som bäst när de vågar vara småstäder. Som någon charmig liten by i Italien. Där hela familjer går ut tillsammans. Alla åldrar. Och de värsta fyllona håller sig hemma. De få som lyckats med detta häromkring är de som drar mest folk numera. Jag tror faktiskt att det vi ser är ett skifte, inte slutet. Nya sätt att umgås helt enkelt.

Hur kvällen slutade? En kompis ringde från en replokal. Vi drog dit och jammade till tidig morgon.

Helt okej det med.

Mer läsning

Annons