Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag har emigrerat till Spanien

/

Det känns nästan som sommar ute. Jag säger nästan, för jag sitter i hänggungan ute på altanen i bara t-shirt och solen värmer mitt ansikte.

Annons

Men från sidan, troligtvis från öst, anar jag kallare vindar. Ryss-kylan, som det brukar heta i pressen för att ytterligare spä på vår nedärvda ryss-skräck. Den kommer i år också, var så säker. Men i alla fall. Här sitter jag och slickar i mig det sista av härligheten, likt en girig hund som tvättar matskålen med tungan. Och det är då jag tar beslutet att jag har fått nog. Varför råkade man födas just i Sverige av alla möjliga länder? Hur tänkte egentligen våra förfäder när de vandrade över isarna back in the day? Tänkte de att här, i ett land med ständig vinter och mörker och kyla, minus några månader utan bokstaven R, här ska vi bo! Och satte ner flaggan. Eller orkade de helt enkelt inte längre? Klanhövdingarna kanske började bli gamla och feta efter år av hårt nomadliv och utbrast plötsligt: nu går jag inte en meter till, ge mig en grogg istället. Hursomhelst så finns det väl inget som säger att jag måste bo kvar här? 

Jag ringer upp Peter, gitarristen i mitt band, och frågar om han menade allvar med att emigrera till Spanien med våra familjer och bo i kollektiv. Och det här med att vi skulle öppna en liten strandrestaurang någonstans där jag skulle stå och grilla nyfiskad havsabborre och bläckfisk, så färsk att den sprattlar hela vägen ner i lokalbornas magar, medans Peter står och röker cigarr, blandar margaritas och ljuger för tjocka farbröder. "Självklart!" säger han. "Jag har redan börjat kolla upp lite grejer. Har hittat ett stort hus i Estepona där vi spelade. Om vi säljer våra hus räcker det och blir över till en restaurang nere på stranden som också är till salu." 

Sen går allt fort. Vi tar familjerna och flyger ner och kollar in våra eventuellt nya liv i ett annat land. Hälsar på i svenska skolan. Det finns gott om plats. De verkar till och med desperata att få dit oss. Jag och Lisa laddar ner en app och börjar lära oss spanska. Ungarna är först lite motsträviga. Juni frågar "Pappa, har du blivit knäpp på riktigt nu?" Kanske det, tänker jag.

Men väl på plats upptäcker de ett vattenland bara 2,5 km från huset vi är spekulanter på, och så var den saken löst. Ossian undrar hur snart vi kan flytta. Jag svarar att det bara är lite saker att fixa först. Som att sälja huset hemma i Ljusdal till exempel. Vi säljer huset hemma i Ljusdal. Peter och Cia säljer sitt i Katrineholm. Allt detta sker på några veckor. Alla hinner ångra sig och ångra tillbaka sig flera gånger innan vi slutligen åker. 

Men nu sitter vi i alla fall här på stranden i Estepona. Jag har lånat hotellets wifi och har datorn i knät. En kall Marguerita i handen. Om en månad öppnar vi restaurangen. Jag tänker fortsätta skriva krönikor i mån av tid. Ungarna badar i vågorna. Lisa ligger bredvid mig i en solstol med Nico i knät. Pepsi skäller mot en mås. Jag somnar till bakom mina solglasögon och vaknar av en kall vind. "Ryss-vinden" hinner jag tänka innan jag inser att jag inte alls sitter i någon solstol i södra Spanien. Jag sitter i en halvtrasig hänggunga i norra fucking jävla kuk-Sverige. Jag ser det första gula lövet falla från björken i parken. Det blir en vinter till. Men nästa år, då jävlar. Kanske.

Mer läsning

Annons