Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Fake it 'til you make it

/

Annons

Jag måste avslöja en grej. Hela jag är egentligen en bluff. Jag har uppfunnit mig själv. Från scratch.

Jag passade inte in som tonåring. Jag var en nobody som ville bli en somebody. Så jag drog härifrån så fort jag kunde. Redan första veckan i Stockholm gick jag och min polare runt i second hand affärer och köpte precis de kläder vi alltid sett oss själva i, men inte fått tag på, eller vågat bära tidigare. Vi blev snabbt omtalade som de där knäppa nyinflyttade norrlänningarna som klädde sig i konstiga hattar, leopardboots och hippieskjortor på stans rockklubbar. Hade vi fejkat oss till två intressanta personligheter? Eller hade vi äntligen blivit de vi alltid varit, innerst inne? Jag vet faktiskt inte. Men det funkade. Och efter ett tag blev vi de vi skapat på riktigt. Allt var på lek och blodigt allvar på samma gång.

Efter några år av rock-dekadens och allmänt burdust leverne kände jag att det var dags att tjäna lite pengar. Jag visste bara inte hur. Jag hade hoppat av gymnasiet och kunde i princip ingenting av värde, mer än att teckna och spela rock. Men eget företag verkade ju soft. Så jag startade en enskild firma utan att kunna ett skit om hur man sköter en. Första jobbet kom när bandet Gemini Five skulle släppa sin första platta. Jag hade känt sångaren och trummisen i flera år. Sångaren Steffe undrade om jag kunde rita manga. De ville vara tecknade som manga-figurer på skivomslaget. Jag sa direkt ja, utan att riktigt veta vad det var han var ute efter. Nåt japanskt va? Så jag googlade Mmnga och tecknade som en idiot i några dagar innan jag kunde presentera något som liknande japansk serietidningskonst. De var helnöjda. Skivbolaget likaså. De undrade om jag kunde sätta ihop omslaget för tryck också. Japp, sa jag, inga problem. Panik. Jag ringde min polare Micke som gjort hundratals omslag och sa att du måste lära mig Quark Xpress och hur man sätter ihop ett skivomslag, nu!

Det gick bra det med. Jag fick fler jobb. Gör du musikvideos också? frågar skivbolaget. Jajamensan, hör jag mig själv säga fast jag knappt visste hur man startade en kamera. Men jag hade varit med på en videoinspelning med Backyard Babies och sett hur regissören jobbade. Det gällde att peka med hela handen och verka ha full koll på vad man pysslar med, tänkte jag. På inspelningsdagen klädde jag mig i svart kostym och Bergman-basker för att ge ett konstnärligt intryck. Jag var skitnervös, men bandet verkade tro att jag hade full koll, och det blev en bra video. Efter bara några månader hade jag gjort ett tiotal videos och börjat komma upp i budgetar på över 100 000 kr. Bland proffsfotograferna jag anlitade blev jag känd som den där nye regissören som aldrig tar några omtagningar. Men varför skulle jag? Jag såg ju hur scenen skulle se ut i mitt huvud, och såg den ut så vid första tagningen fanns det väl ingen anledning att ta tio till? Allt var på lek och blodigt allvar.

Och såhär har det hållit på. Kan du DJ:a? Japp! Måla graffitti? Ja för fan! Fota? Inga problem! Jag säger att jag kan saker, och ser därefter till att lära mig det. Funkar hur bra som helst så länge du inte utger dig för att vara hjärnkirurg.

Hur jag fick det här jobbet som krönikör? De ringde från redaktionen och undrade om jag hade någon erfarenhet av att skriva. Det hade jag inte. Så jag sa ja.

Mer läsning

Annons