Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En paraplydrink på Carmen

/

I ett annat liv i en annan stad spenderade jag alla mina pengar och vakna tid på Söders allra sjavigaste ölhak.

Annons

Carmen, Indian Star, Kvarnen. Där satt man kväll efter kväll, år efter år och fyllnade till medan man smidde storartade planer som aldrig ledde nån vart. En härlig tid. Kanske just för att man visste, eller i alla fall hoppades, att den inte skulle vara för evigt. Man såg ju vad som hände med de som satt kvar för länge och det var ingen munter syn. På Carmen fick man till exempel byta rum när man blivit tillräcklig gammal och alkoholiserad. Inte för att det satt skyltar på väggarna som sa "Är du över 35 år? Då sitter du i det här rummet!" eller nåt, det bara var så. Alla visste det. Gammel-alkisarna satt i rummet med Jack Vegas-apparaterna närmast entrén. Söders alko-kids satt i det stora rummet längre in och ölade och rökte. Ja man fick röka då.

Dessutom pratades det mycket politik. Utan utrymme för avvikande åsikter. Alla var väldigt vänster. Jag också. Inte vegan eller stenkastare som vissa man kände, men väldigt vänster. Numera vet jag för mycket om allting för att vara varken vänster eller höger. Det svartvita har suddats ut till någon slags grå sörja som skiftar lite från fråga till fråga. Från dag till dag.

Jag märkte det redan där och då. Även på andra än mig själv. Hur de började vackla i sin övertygelse när de närmade sig 30-strecket. Hur allt blev lite krångligare. Jag minns hur jag började provocera dem med knepiga frågor om huruvida de verkligen fortfarande trodde att Kuba var det perfekta landet att leva i, till exempel. Eller varför de, som uttalade kommunister, aldrig drog sig för att ta emot svarta pengar för en spelning med sina kassa band. Det uppstod ett irr i blicken som inte funnits där tidigare. Ibland bar jag min röda Coca Cola-tröja bara för att jag visste att det var nästintill likvärdigt med att gå runt i nazi-uniform. Folk blev jättearga. Det kanske var larvigt och dumt men jag kunde inte låta bli. 

Det var dock ingenting mot just den här kvällen. Vi kan kalla henne Hanna. En väldigt rar och smart tjej som jag hängt med ett tag. Innan hon började radikaliseras. Jag minns våra politiska diskussioner som ofta slutade i att hon började gråta av ren frustration över att jag ständigt sa emot henne. Nu satt hon där på Carmen med en hel drös likasinnade. Svartklädda dreadlocks-tomtar med röda stjärnor överallt. Hon ser ut exakt likadant. Hon hälsar inte ens när jag går förbi deras bord mot mina polare längre in i lokalen. Danne berättar att det är Hannas födelsedag. Och då växer hornen ut. 

Jag går tillbaks till baren. Hon hälsar fortfarande inte. Jag beställer "den största, färggrannaste drinken du kan!" av den sura bartendern som nu för en gångs skull skiner upp. Säger åt honom att fläska på med glitter, parasoll och sugrör i rosa, lila och turkos i kantarellglaset. Den kostar säkert 200 spänn. Men det var det värt. Hela haket tystnar när jag går genom havet av radikala fyllon fram till Hannas bord. Hon förstår vad som håller på hända. Hon ser i min muntra blick att det vidriga i min hand är avsett för henne. Paniken stiger. Hon börjar rodna. Jag ser hur hennes vänner fullkomligt hatar mig. Jag ställer ner glitterbomben med en duns och utbrister ett högt "GRATTIS HANNA!!"

Idag har hon tre barn och bor på landet. Jag hoppas hon unnar sig en paraplydrink i sommar.

Mer läsning

Annons