Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Att bada bastu är som livet självt"

/

Annons

Jag älskar att bada bastu, och jag bastar året om. Bastandet har kommit att bli en såväl själslig som kroppslig reningsprocess i mitt liv. Livet må gå upp och ner, men bastandet består. För ett par somrar sen besökte jag en kompis i den åländska skärgården, och självklart blev det bastubad när det närmade sig midnatt. Vi befann oss ju trots allt i Finland.

Att basta med finnar är lite speciellt, lite som att spela fotboll med brassar eller hockey med kanadensare. Du känner att du har något att bevisa. Speciellt när det kommer till finnars syn på svenska män, och deras eventuella förmåga att bada bastu. Kvällen var fantastisk, den heta bastun och det svalkande havsvattnet var precis lagom, och jag kände mig som en i gänget mitt bland dessa ålänningar. På vägen hem berättade min kompis att de övriga i gruppen var imponerade av svensken, som både hade bastat och badat längst av alla, och dessutom verkade njuta av det!

Jag vet alltså vad jag pratar om när det kommer till bastande. Det är mot bakgrund av detta som jag blir beklämd över vad som hände mig för en tid sen. Efter att ha suttit i bastun på simhallen ett tag kommer två killar i de sena tonåren in. Den ene har med sig en vattenhink. Under sina fem minuter i bastun kastar killen vatten på aggregatet en gång varje halvminut. Vana bastu-badare förstår såklart att detta skapar en olidlig miljö. Efter denna uppvisning går han ut och återvänder inte mer. Min fråga till er fäder där ute är: hur har ni uppfostrat era söner egentligen? För mig framstår detta beteende som ett typexempel på en kille som aldrig fick ha far- och son-samtalet när han var 13, och nu försöker leva upp till den macho-bild han tror finns.

Att bada bastu är ingen tävling, det är något betydligt vackrare än så. Att Finland för några år sen valde att lägga ner bastu-VM berodde främst på att en ryss tragiskt omkom under tävlingen, men jag vill tro att skälet var djupare. I den finska bastu-dokumentären Den nakna mannen, som kom för några år sen, får man på ett naket (om ordvitsen ursäktas) och nära sätt följa några finska män en period i livet med bastun som skådeplats. De tittare som förväntade sig machokultur och sexism blev besvikna. I stället fick tittaren se en annan sida av den finske mannen. Crescendo i filmen nås när en av männen berättar om sitt liv, sina glädjeämnen och sorger, och plötsligt brister ut i gråt. Det borde inte vara uppseendeväckande att en finsk man gråter på 2000-talet, men det är det likväl.

På samma sätt som denna sekvens skakade om den finska folksjälen hoppas jag att den ska röra folksjälen i vårt land. För bastande är, liksom livet, ingen tävling. Det är något betydligt vackrare än så.

Mer läsning

Annons