Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstnären Diana Andersson: "Jag inbillar mig att jag kan förändra världen med knöliga krumelurer"

/
  • Diana Andersson lever utan el och rinnande vatten i ett 1800-talstorp ute till skogs.
  • Utmaningar driver Diana Andersson. Hon rör sig gärna i gränstrakter för vad som är möjligt att genomföra.
  • Krokana står på Gärdeåsskolan i Ljusdal och är Diana Anderssons senaste verk.
  • Med en blick för konst. Diana Andersson hittar idéer i sagor, religion och myter.
  • Med en blick för konst. Diana Andersson hittar idéer i sagor, religion och myter.
  • Krokana står på Gärdeåsskolan i Ljusdal och är Diana Anderssons senaste verk.
  • Detalj av Krokana.

Man anar en flirt med medeltida kyrkor. Förnimmer en subtil romans med en lökkupol.
Med sin skulptur Krokana vill Diana Andersson hitta något nytt. Skapa en form hon inte tidigare sett. Självklar och övertygande. Stabil men inte stel.

Annons

– Drömmen är att göra ett kapell med snälla saker från olika religioner, sagor och myter.

Diana tänder en cigarett medan hon berättar. Stora tatueringar på armarna visar sig när hon för cigaretten mot munnen.

LÄS MER: Diana utmanar det omöjliga

Hon tar emot hemma i Taggatorpet, ett rött trähus mitt i skogen nordväst om Delsbo. Det står skulpturer i trädgården. För tankarna till ett Villa Villerkulla i punkversion. En katt stryker sig mot Dianas ben. Det finns två katter till: Tudor och Lykke. Vildfångade, berättar Diana.

– Hon heter Prinsessan. Inga förkortningar som Sessan. Jag har tid att säga hela namnet.

Taggatorpet är från början av 1800-talet. Det heter egentligen Svedstorpet, efter torparkvinnan Brita Sved som bodde här med sin man.

– Det var hennes hus. De var inte gifta men de fick typ åtta ungar ändå. Taggatorpet är taget efter gubbens namn.

Diana kommer från Stockholm. Hon fick upp ögonen för Hälsingland genom sina nio och tio år äldre bröder. De flyttade hit på 70-talet, under den första gröna vågen. Diana hälsade ofta på.

– När jag hittade det här huset gjorde jag ett impulsköp. Jag var trött på Stockholm. Jag bodde här sporadiskt de första åren. Sedan 22 år är det mitt permanenta hem.

Diana vill vara fri att disponera sin tid. Det får hon genom att bo enkelt och billigt.

Hon lever utan el och rinnande vatten. Utedasset är i form av ett tempel och finns i trädgården. Det är mörkt. Ett levande ljus på bordet ger ifrån sig ett milt sken. Hon har en liten lampa på tolv volt. Det sprakar om vedspisen. Diana häller upp kaffe och strör i kardemumma. De hela gröna kärnorna, som hon krossat lite. De smakar mer, förklarar hon.

LÄS MER: Vad inspirerar konstnären

– Jag har solceller till läslampor och radio. Jag har ett elverk som jag sätter igång när jag jobbar med eldrivna maskiner, som vinkelslip och kompressor. Vissa säger att de aldrig skulle stå ut med utedass. Jag skulle aldrig stå ut med att kliva upp på morgonen och åka någonstans för att jobba med något jag inte vill. Sedan får jag påminna mig om det när det är 30 minus, mörkt och kallt ute. Vissa saker ändrar sig ju inte. Det är lika jobbigt att klippa gräs och skotta snö vart man än bor.

Diana står bakom utsmyckningarna till Läroverket i Hudiksvall. Det är tre betongskulpturer inomhus och utomhus. De har inte installerats ännu.

LÄS OCKSÅ: Högtryck för konstnärer

Krokana är Diana Anderssons senaste skulptur. Den står på skolgården på Gärdeåsskolan i Ljusdal. Det är Ljusdals kommun som har beställt konstverket.

Diana fick uppdraget förra hösten. Hon satte sig ned och skissade. Det skulle vara något häftigt. Ha flera dimensioner. Något stort av en liten budget. En av Dianas idoler heter Ferdinand Cheval, en fransk brevbärare som i början av 1900-talet byggde en skulptur i form av ett palats. Den tog honom 33 år att bygga och som ses ett ypperligt exempel på särlingskonst, konst av en självlärd konstnär.

Hon skissade medvetet ytan på Krokana diffust. Den skulle färgas av stundens ingivelse.

– När man börjar vet man aldrig var som händer under arbetets gång. Vilka problem som dyker upp. Man leker medan man håller på. Utvecklar under tiden. Det var sex kvadratmeter att pilla ihop.

Krokana har både rör och valv och står på tre ben. Triangelformen skänker styrka och hållfasthet. Kattskallar, dödskallar och änglar sticker fram ur verket.

– Det finns också ett slags bullmönster. Min assistent Johanna Karlsson har stämplat med en träslev med mönster i som vi hittade i den syriska affären Damaskus i Ljusdal. Man måste använda en speciell teknik. Kasta på betongen i sleven så att den suger sig fast. Jag fick själv aldrig någon snits på det där.

Diana och hennes assistenter åt hotellfrukost på Ljusdals hotell före varje arbetspass. En god investering, konstaterar hon.

– Jag är dåligt på att stiga upp. Har svårt att komma i gång på morgonen. Hotellfrukost är ett perfekt sätt att starta på. Man måste ju vara där innan nio.

Det har varit fysiskt tungt. Arbetsdagarna har varit långa. De har arbetat från nio på morgonen ibland ända till två på natten.

– Man måste ju göra rent allt efteråt. Skölja ur betongblandaren, tvätta verktygen rena. Man är blöt och trött och nedsmetad med betong. I började hade jag heller inga regnkläder. Man står där och jobbar och så börjar det plötsligt regna.

Den sista dagen blåste det upp till storm.

– Blåsten gjorde att det regnade från sidan. Panik. Jag ringde kommunen. De fick komma och sätta upp presenningar. Vad som driver mig? Hur jag kan övertyga mig själv att det är meningsfullt att överhuvudtaget skulptera? Bland annat för att jag inbillar mig att jag kan förändra världen med knöliga krumelurer.

LÄS MER:

Madonnan en symbol för godhet

Madonnan på plats vid vägen

Mer läsning

Annons