Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon fick inget stöd när anhöriga begick självmord

/

Maria Stening har kämpat sig igenom förlusten av två familjemedlemmar, efter att hennes pappa och hennes bror båda begått självmord. I dag efterfrågar hon ett starkare stöd till efterlevande i samma situation.

Annons

Under en helt vanlig lunchrast i april 2004, tog Maria Stenings liv en helt ny vändning på ett ögonblick. Hon fick då beskedet att hennes pappa tagit livet av sig.

– Det kom två kvinnor och bad mig följa med dem ut till deras bil, där de berättade. Jag blev helt lugn och kall, säger Maria Stening, som då var 32 år.

Hennes lugna reaktion gjorde att hon själv fick ta hand om mycket av det praktiska, och hon upplever att det inte fanns någon beredskap för att ta hand om anhöriga efter ett självmord. Det fanns en kurator på hälsocentralen, men inte tid till att ta hand om alla som drabbats.

– Vi satt där en hel dag och det enda man frågade oss om var praktiska saker. De tog en pappersservett och började skriva ner namn på folk som vi skulle behöva meddela. Jag tyckte det kändes så konstigt och hade blivit lugnare om någon haft ett riktigt formulär eller några tydliga rutiner, säger Maria.

Marias pappa lämnade ett meddelande till sambon, men ingen förklaring till sina fyra barn, något som lämnat Maria med många frågor.

– Jag hade inte så bra relation till min pappa, och jag hade alltid tänkt att en dag skulle jag få en förklaring till varför vi hade så dålig kontakt. Det grämer mig att jag aldrig kommer att få det.

Efter att Maria besökt platsen där hennes pappa tagit livet av sig några dagar tidigare började hon inse vad som hänt och chocken slog ut henne totalt.

– Jag satt i bilen på vägen hem och undrade vad det var som lät, och insåg att det var jag själv som satt och skrek högt i bilen. Jag minns inte hur jag tog mig från Järvsö till Ljusdal, men på något sätt hade jag kört till en kompis som fann mig sittandes och krampaktigt hålla i ratten. Det hade blivit verklighet på något sätt.

Trots sömnproblem, många frågor och funderingar började livet rulla på igen och Maria gick vidare. Men så en dag i mars 2012, åtta år senare, ringde telefonen när Maria satt i bilen på väg hem, trött efter arbetsdagen.

– Det var min mamma som ringde och berättade att min lillebror var försvunnen.

Han hade åkt iväg på måndag morgon som om han skulle på jobbet. Men han kom aldrig dit, dagen efter fann polisen honom död i skogen inte långt från hemmet, där han hade tagit sitt liv.

– Ifrån det ögonblicket var det bara kaos, säger Maria.

– Det värsta var att inse han hade mått så dåligt, att livet var så svart för honom men att han ändå inte vände sig till oss. Det grämer mig så, berättar Maria som än i dag har svårt att berätta om sin bror.

Och än en gång upplevde hon en stor brist på krishantering för att stödja efterlevande som förlorat en anhörig genom självmord.

– Det fanns ingen uppföljning, ingen som ringde och frågade hur vi mådde.

Tiden därefter blev mörk för Maria.

– Jag kände att jag inte ens orkade sitta upp och andas, grät hela vägen till och från jobbet och samtidigt försökte prestera, vara mamma, sköta vardagen och jobbet. Jag var så långt under isen men kände samtidigt att jag var storasystern som skulle klara mig själv.

Arbetsgivaren såg hur dåligt Maria mådde och erbjöd henne att gå till en KBT-terapeut för att prata om det som hänt.

– Det var min räddning. De första gångerna bara grät jag, men fick samtidigt redskap och hemläxor för att lära mig att hantera sorgen.

Trots det fortsatte Maria att gå längre in i en depression, och terapeuten sa till slut att det var dags för henne att ta mediciner.

– Jag hade ingen ork, det var som att försöka andas med en elefant sittandes på bröstet.

Samtidigt fortsätter frågorna att snurra för Maria, som i huvudet gång på gång spelar upp scenerna för hennes brors sista timmar i livet.

– Jag tänker på hur det kunde bli så svart för honom, hur han tänkte, vad hand kände, grät han? Hade han några tvivel? Det är frågor som gör mig galen. Han var ju min lillebror, ett litet blont yrväder som Emil i Lönneberga, det gör mig förtvivlad att han mådde så dåligt och att han ändå inte kom till mig.

När Maria mådde som sämst orkade hon själv nästan inte leva, men dottern, vännerna och hjälpen hon fick genom KBT-terapeuten fick henne att se ljuset i mörkret. I dag mår hon bättre och har kunnat sluta med medicinerna. Trots det har hon fortfarande dagar som är tunga att ta sig igenom.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på brorsan och det händer fortfarande att jag åker ner i mörka hål. Men jag uppskattar livet och upplevelser mer än någonsin. Det är viktigt att göra det man tycker är roligt tillsammans med människor man tycker om.

Maria är fortfarande kritisk till bristen av stöd till efterlevande efter självmord och ifrågasätter vilka rutiner som finns.

– Det viktigaste är att det finns en krishantering och nätverk beredda när det händer. Det är viktigt att följa upp och inte lägga ansvaret på den drabbade att hela tiden söka hjälp. Det hade räckt att någon bara kommit hit, knackat på eller ringt och bara erbjudit hjälp och lyssnat, säger Maria Stening.

Mer läsning

Annons