Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hennes krönika berörde många – nu berättar Céline om sorgen i dödens väntrum

/
  • Céline Estassy har insett hur lite materiella ting betyder när man förlorat en familjemedlem. Att upplevelser med de nära och kära är det viktigaste i livet.
  • Céline upplevde sin dotter Fannie som väldigt klok och vis, trots sina fyra år. – Jag undrar vad det var för ängel som sänt henne till oss, säger hon.
  • Pudeln Alice var Célines mammas hund, nu bor hon hos Céline och hennes familj.
  • Céline upplever sorgen som randig. Ena stunden mår hon bra och andra känner hon sig ledsen.

I dödens väntrum. Där satt hon nu ännu en gång, Céline Estassy. Vid första besöket förlorade hon sin 6-åriga dotter som kämpade mot en allvarlig och ovanlig sjukdom. Vid andra, sin mamma som drabbades av cancer.

Annons

Céline Estassy möter oss i dörren till hennes hem i Ljusdal. I släptåg har hon två nyfikna och välfriserade hundar.

– Alice var min mammas hund som jag har tagit över vårdnaden om nu, berättar hon, medan hon leder oss ut i köket och erbjuder oss något varmt att dricka.

"Det är en konst att kunna sitta här och det är en konst att kunna gå iväg en stund och leva, att lägga ifrån sig smärta och sorg på hyllan i dödens väntrum och göra, uppleva, saker med mina barn, nästan som om allt var som vanligt. Men det haltar, det kan jag erkänna".

Två dagar efter att Céline Estassy förlorat sin mamma, skrev hon en välläst krönika på Helahälsingland.se, om hur det var att återigen sitta i dödens väntrum.

Läs Célines krönika här: I dödens väntrum – igen

– Först med Fannie satt vi i dödens väntrum. Vi visste att hon skulle dö. Inte när eller hur lång tid, eller på vilket sätt. Vi bara väntade. Och vad gör man i väntan på döden?

Fyra år gammal fick Célines dotter Fannie en propp i hjärnan och blev halvsidesförlamad.

– Vi alla stod som förundrande. Varför just hon?

Efter en tid kunde läkarna fastställa att Fannie led av Schimke syndrom. En väldigt ovanlig diagnos som då endast 26 barn i världen var drabbad av. Fannie föddes med en felkodning i sitt DNA, vilket orsakade propparna i hennes hjärna. Och så småningom slutade njurarna och immunförsvaret att fungera.

– Då försvinner alla materiella värden. Det spelar ingen roll om du har en flashig ny bil eller om du har hur mycket pengar som helst på banken. Vad vill man när man är i dödens väntrum? Jo man vill uppleva saker.

Läkarna meddelade att Fannie inte hade lång tid kvar att leva, men hon var envis och gav inte upp i första taget. Familjen såg till att uppleva så mycket som möjligt den tid de hade kvar tillsammans.

– Konst, musik, böcker, litteratur, skratt. Ja, leva. Och lite så var det med mamma också. Jag frågade henne ska vi resa någonstans mamma, är det någonting du inte har sett? "Nä, jag vill bara vara hemma. Jag vill bara vara".

Ett år och tre månader efter diagnosen lämnade Fannie jordelivet.

Céline var vid den tidpunkten gravid och bar på sonen Théodore. Hon hade även sin äldre dotter Linn vid sin sida. Det var dem som gav henne styrkan att gå vidare. Och även om Fannie inte var där i person, klingade hennes livsmotto i Célines öron.

– Min dotter var fantastisk. Hon brukade säga "Mamma, jag ska skratta så länge jag lever". Någonstans tänkte jag att det gäller ju oss alla. Så jag tog det till mig och tänkte att så ska man leva.

I ett slags töcken efter Fannies bortgång, tog Céline sin lärarexamen.

– Det var meningen att jag skulle börja jobba som lärare. Men jag kände att jag inte kunde se några barn alls.

Det har gått snart 13 år sedan Céline Estassy klev ut ur dödens väntrum, för att åter stiga in, när hennes mamma Gunni Estassy diagnosticerades med cancer.

– Det är en helt annan sorg, på ett annat sätt. Mamma var jättepigg och jättefräsch, en renlevnadsmänniska. Jag tänkte att henne kommer jag att få dras med tills att hon är 100 år. Men så fick hon cancer.

Gunni hade en positiv attityd till sin cancer, en attityd som smittade av sig på Céline. Allt skulle ordna sig, allt skulle bli bra igen.

– I hennes värld var hon cancerfri. Sedan var vi på återbesök och då såg de att cancern hade spridit sig och att det inte gick att operera mer.

I köksfönstret hänger två blomsterhållare och på köksbänken står ett drejat fruktfat. Célines mamma var konstnär, men biverkningarna från cellgiftsbehandlingarna ledde till att hon inte längre kunde använda sina händer för att skapa. Smärtan var för påtaglig.

Céline återberättar vad hennes mamma sa:

"Det här är inte livskvalitet längre. Det får vara så. Jag hade kanske kunnat hänga med ett tag till, men nu ska jag ut på nya äventyr. Det här blir spännande".

Gunni Estassy dog den 7 januari 2016.

Céline kan inte hjälpa att känna en viss orättvisa, att just hennes mamma som var frisk och tog hand om sin kropp skulle drabbas.

– Men hon hade en otroligt sund och klok inställning till döden. Det underlättade väldigt mycket. Men det är klart att det är jättetomt efter henne. Man märker inte förrän någon är borta hur tomt det blir.

Känslan av orättvisa infann sig även då dottern Fannie blev sjuk, men ganska snabbt ändrade Céline inställning.

– Fannie fick leva i ett land där vi fick all medicinsk och emotionellt stöd som man kan få. Jag tänker på barn som föds friska i världen, men som inte är önskade. Fannie fick kärlek och omvårdnad, hon fick allt. Jag försöker att ta ett steg tillbaka och se det ur ett globalt perspektiv.

Céline pausar och kramar om sin tekopp.

– Redan innan hon fick proppen sa hon "Om jag blir vuxen", inte "När jag blir vuxen", som barn annars säger. Och någonstans tänkte jag att hon visste nog själv.

Nu står Céline vid ett vägskäl där hon måste välja vilken väg hon ska följa härnäst.

– Jag är en arbetsmyra och jag gör mycket, och plötsligt så har jag stannat upp igen. Vad vill jag själv nu? Jag har inget svar på det än. Jag är här. Jag tar en dag i sänder. Det är upplevelser och att berika sinnena som är det som är viktigast just nu.

Efter att Céline förlorat Fannie var familjen det viktigaste stödet, och med hjälp av dem och många samtal med en psykolog, tog hon sig tillbaka. Céline började arbeta på en förskola, innan hon gick över till läraryrket.

I dag är hon musiklärare och har precis gått tillbaka till sitt arbete efter förlusten av sin mamma. Hon leder även fyra körer och en teatergrupp.

– Sorgen är randig. Ena stunden kan jag prata så här som jag gör nu, och andra stunden så pratar jag inte alls och är ledsen.

Sedan Céline förlorade Fannie, har sonen Théodore och dottern Minou kommit till världen. Storasyster Linn, som var 8 år när Fannie blev sjuk, är snart 23 år gammal.

– Man går in i väntrummet och är där en stund sen måste man gå ut. När man går in igen har man hämtat lite energi. Någonstans är det enda vi vet, att alla föds och vi ska alla dö. Sen är det att göra det bästa av det under resans gång. Det låter som att det är lätt men det är inte lätt, men man måste på något vis annars blir det så tungt.

Läs även: "Jag höll min dotter ovanför vattenytan hela vägen"

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner vår nya app här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning