Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han förevigar den hälsingska floran

/

Idén om att sammanställa ett verk om Hälsinglands flora blev till en klar tanke för Anders Delin 1979. Sedan dess har han legat på knä i skog och mark, vandrat över stock och sten, inventerat, samlat och tagit många viktiga steg i det gedigna arbetet för att beskriva den hälsingska mångfalden av växtarter.

Annons

– Växterna har rätt, både etiskt och filosofiskt, att finnas. Inte bara på marken utan också i ord och i litteraturen, säger Anders Delin, ordförande i Gävleborgs botaniska sällskap.

Ett stenkast in i skogen vid sjön Orsmilen, inte långt från Järvsö, porlar bäckarna och runt omkring vibrerar skogen av liv. Just den här platsen är något unik, både i riket och i landskapet. Vid små utsprång i bäcken växer nämligen sötgräset.

– Den är väldigt ovanlig, vi kan hitta den i omkring 20 växtplatser i Hälsingland bara, och främst i den östra delen, berättar Anders Delin.

Mitt i den rika mångfalden och växtligheten i skogen urskiljer den pensionerade läkaren snabbt sötgräset från andra sorter. Det är med stort engagemang, många års erfarenhet och kunskap, och framför allt med ett stort hjärta i Hälsingland han berättar vidare om favoritväxten.

– Den har den egenheten att bladen inte vrider sig så att nederdelen hamnar uppåt, på så sätt kan man känna igen den, säger Anders och rullar försiktigt ihop ett av sötgräsets blad mellan fingrarna. Det gör han för att visa varför gräset fått sitt namn. Sötgräset ger nämligen genast ifrån sig en söt doft som liknar bittermandel och kumarin.

– Det är en riktig huldreväxt. Precis som huldran karaktäriseras sötgräset av att vara blygt och folkskyggt. Vill man leta efter det ska man söka där det inte finns andra gräs, den tycker inte om sällskap och trivs gärna vid utsprång och stenblock.

Anders Delin har ägnat mycket tid åt den här arten. Under 1970- och 1980-talen fanns den kanske endast på två eller tre växtplatser. Den mest kända och första fynduppgiften är från Hassela där den observerades redan under 1860-talet.

Inventeringsarbetet är klart och nu arbetar Anders Delin med korrekturläsningen för att förhoppningsvis kunna skicka in manus och bildmaterial till layout under hösten. När tanken tagit form 1971 började han leta folk som ville vara med och bidra för att sammanställa floran. På den tiden fanns inte någon botanisk verksamhet, men med hjälp av enskilda personer på olika platser i Hälsingland bildades snart en förening. Tillsammans åkte de ut på inventeringsläger en till två gånger om året. Det fanns ett stort behov av inventering och föreningen började noga dokumentera och föra protokoll för varje plats.

– Vi har väldigt mycket material. Det är nog en halv miljon data med information om tidpunkt, en koordinat, platsnamn, namn på arter. Allt finns i en databas, berättar Anders.

– De största skillnaderna vi kan se inom landskapet är mellan öst och väst, det beror främst på höjden över havet, vilket påverkar växtzonerna. Sydliga växter finner vi mer österut, medan fjällväxter trivs bättre mot Ramsjö, Los och andra orter västerut.

Men Hälsingland har inte någon unik flora jämfört med andra landskap.

– Det är ganska självklart att floran liknar den i grann-landskapen. Det unika med Hälsingland är skogarna, de blånande bergen och källorna vid foten av bergen, säger Anders, som så fort han fått en ledig stund, tillbringat tiden i Hälsinglands natur. Trots att han bor i Järbo utanför Sandviken är det här han har sitt hjärta.

– Det är mitt landskap, jag är hemmahörande här.

Under alla år som Anders engagerat sig i Hälsinglands flora, har han också sett förändringarna, som människan är orsaken till.

– Det är kulturlandskapet som har förändrats. Gamla öppna platser växer igen. Och den riktigt stora förändringen är att det inte längre finns lika mycket kor.

Betande djur har ett stort inflytande på landskapet, inte minst i vägkanter som förr alltid var hårdbetade.

– Jag kan inte tänka mig att det skulle vara så mycket lupiner i dag om man fortfarande hade djuren som betade, de är förmodligen väldigt goda.

En annan stor förändring som Anders märker är att gammelskogarna är borta.

– I dag är det nästan bara gammelskogar man hugger ned. Det är bedrövligt för skogarna, säger han.

En annan mänsklig påverkan på naturen är utbyggnaden av älvarna, som haft lika stora effekter på floran, men på ett mer begränsat område längs med älvsträckor.

– Det är en helt ny, konstgjord miljö som vi botaniker inte vill kalla stränder. Flera växter gått tillbaka på sträckan mellan Järvsö kyrka och ut till havet, berättar Anders.

Hans intresse för natur och växter kom delvis från föräldrarna som ofta tog Anders med ut i skogen för att plocka bär och hjälpa till i trädgården. Intresset växte snabbt till ett stort engagemang och det centrala budskapet med floran är tydligt.

– Jobbet vi gör är allvarligt och högprioriterat. Utan klorofyll skulle ingenting existera, varken vi, djur eller växter. Det skulle bara finnas svamp och bakterier. Men många moderna människor har tappat viktiga värden och har inga begrepp om naturen i dag. Det är viktigt att förstå att de levande organismerna är här för att de utvecklats med tiden, de är nödvändiga för oss men också i sin egen kraft. Det är beklämmande att de här varelserna inte kan föra dagbok för att föra kunskapen vidare.

Mer läsning

Annons