Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En annan tid och körsbärsträdgård

/
  • Anna Anderssons godsägarinna Ljubov Ranevskaja är generös och aningslös men tvingas även hon acceptera verkligheten till slut. Livet går vidare, det finns ett liv även efteråt.
  • Arabella Lyons får både skratt och medkännande i sin roll som den gamle betjänten Firs som även är i gång under fikapausen.
  • Sommarpaviljonen på hembygdsgården i Färila är en härlig plats för Körsbärsträdgården där spelet kan försiggå även utanför de stora fönstren som när godsägarfamiljen anländer med tåget.

Körsbärsträdgården i Färila – ser den annorlunda ut än den i Ljusne eller Bergsjö? En andra teaterupplevelse av Tjechov-pjäsen i Folkteaterns tolkning väcker nya tankar.

Annons

Körsbärsträdgården anas nästan utanför de stora fönstren till sommarpaviljongen vid hembygdsgården i Färila. Och floden i pjäsen, det måste väl vara Ljusnan jag ser där nere? Tjechovs pjäs om en rysk aristokratfamilj som tvingas bort från sitt gods när tiderna förändras är hundra år gammal men känns förvånansvärt modern i tilltal och frågeställningar. Michael Cockes avskedsföreställning är faktiskt bland det bästa jag sett med Folkteaterns ensemble.

Det är snart ett år sedan jag såg pjäsen första gången, på Östanbogården i Sandarne den gången. Då var uppsättningen ny och hade precis lämnat Gävle för att turnera runt till hälsingegårdar, bygdegårdar och andra små samlingslokaler i länet. Fullbokade föreställningar skapade förstås ett sug på en fortsättning och i höst besöker ensemblen ytterligare tio platser i Hälsingland.

Någonting har hänt med pjäsen. Jag vet inte om det beror på den nya lokalen, att jag ser pjäsen för andra gången eller att föreställningen utvecklats under året som gått. Eller är det kanske så att samhället förändrats sedan sist och sätter nya avtryck i pjäsen?

Självklart händer det saker med en föreställning som varje kväll möter en ny publik, en ny plats och en ensemble som blir allt tryggare med tiden när repliker, rörelser och rolltolkningar sitter på plats.

Körsbärsträdgården är en bild av det älskade och det förgängliga. En idyll som kanske aldrig har varit så vacker som minnet gör den till. Mjölkgården som inte bär sig längre, industrin som läggs ner och tvingar människor att flytta från den hemkära orten, ett samhälle där det man är van vid utmanas av nya tankar, idéer och människor med annan kulturbakgrund. Den ryska adelsfamiljen som lever över sina tillgångar och aningslöst tror att allt ska lösa sig som det alltid har gjort, gör ju som vi som tar bilen till jobbet varje morgon trots att vi vet att klimatförändringarna hotar hela vår existens. Deras fantastiska fruktträdgård var ju dessutom resultatet av livegna bönders hårda arbete.

Spelet har finslipats, nyanserna djupnat, humorn mejslats fram liksom svärtan och jag ser ångesten över framtiden speglas på olika sätt i ensemblens ansikten. Den gamle betjänten Firs, som inte ens ville bli fri när livegenskapen avskaffades, struttar fram och muttrar både i och utanför spelet i Arabella Lyons gestalt. Varja, fosterdotter till godsägarinnan, lever med en bomb av undertryckt ilska, sorg och besvikelse som Myra Neander härbärgerar med stor uttrycksfullhet och så har vi den älskansvärda husan Dunjasja som Krister Lindgren lyckas göra näpet förälskad. Detta är ett ensemblespel som bara blir bättre och bättre, trots att utmaningarna är stora i form av ständigt skiftande spellokaler och minimal rekvisita. Här händer det mesta i kroppsrörelser, ansiktsuttryck, blickar och sätt att uttala replikerna. Det är faktiskt fenomenalt.

Och på det sången och musiken, med betydelsebärande stråkspel av Görgen Antonsson och Per Westrin.

Det är en uppsättning som tål att ses flera gånger! I kväll i Bergsjö och sedan rullar det på.

Mer läsning

Annons