Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elisabeth var nära att dö – nu vill hon tacka sjukvården

/
  • Elisabeth Olsson är glad och tacksam till sjukvården. Hon säger att det är tack vare dem hon lever i dag.
  • Det senaste halvåret har varit jobbigt för Elisabeth Olsson. När det var som värst låg hon en vecka i respirator.

Elisabeth Olsson var nära döden i vintras, och hon låg en vecka i respirator. Nu mår hon mycket bättre, och vill tacka sjukvården.
– Många klagar på sjukvården, men mot mig har de varit fantastiska, säger hon.

Annons

72-åriga Elisabeth Olsson är i dag förhållandevis pigg, och sitter upp i sängen och berättar sin historia. Om tiden i vintras då hon var nära att dö, och om hur hon mår i dag. Det började i vintras med att hon blev förgiftad av ett läkemedel hon inte tålde, följt av blodförgiftning och en propp i lungan. När det var som värst låg Elisabeth över en vecka i respirator på intensiven i Hudiksvall. Men i dag finns hon på närsjukvården i Ljusdal och mår mycket bättre, något hon tackar sjukvården för.

– Man kan förvänta sig av vårdpersonal att de gör sitt jobb, men i mitt fall har de gjort mer än sitt jobb. Jag är väldigt tacksam till sjukvården, för det är tack vare dem jag lever, säger Elisabeth känslosamt.

Under våren vaknade hon upp ur sin medvetslöshet, och har sedan blivit successivt bättre. Att hon nu mår så pass bra tackar hon, utöver sina tre barn, personalen på intensiven i Hudiksvall, personalen på Furugården i Los och personalen på närsjukvården i Ljusdal för.

– När jag kom till Furugården kunde jag inte äta själv, men de har jobbat med mig så att jag i dag kan det själv igen. Jag tappade talförmågan också, men även det fick jag hjälp med. Jag upplever verkligen att personalen på de ställen jag varit har samarbetat, och det är därför jag lever, säger hon.

Efter ett jobbigt halvår hoppas nu Elisabeth på ljusare tider, och hon har en stor önskan.

– Jag hoppas att jag snart kan gå igen, så att jag klarar mig mer själv. Nervsmärtor gör att jag inte kan stödja på foten. Till alla inom vården som hjälpt mig kan jag bara säga, stort tack, säger hon.

Mer läsning

Annons