Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välkommen till unga tjejers verklighet

/

Annons

En god vän till mig ror ibland ut till en enslig ö för att bada, tälta och vara ifred. Förra veckan var det äntligen dags och vi vänner fick hälsningar på mobiltelefonerna – foton på hur hon satt halvnaken i solen och njöt. Det var bara det att den här gången fick hon inte vara i fred. En man på vattenskoter kom och ville samsas om platsen på den lilla ön. På grund av allemansrätt och artighet accepterade hon hans önskan att vara på just den lilla skärgårdsön, just den dagen – tills att han en stund senare närmade sig henne och sa: "Det är svårt att slita sig från en ö med en ensam tjej på".

Över telefon diskuterade vi om hon verkligen borde stanna på ön över natten. Hon ville men var inte säker på hur bra hon skulle sova med vetskapen om att han kunde vara i närheten. Någon timme senare kom plötsligt inga fler sms. Vi skrev igen men fick inga svar. Framåt natten började vi bli oroliga på riktigt så jag ringde. "Hej, du har kommit till min mobil. Jag kan tyvärr inte...".

Man behöver inte ha sett en massa skräckfilmer för att tänka sig vad som kan hända ensamma tjejer på avskilda platser. Slå upp en dagstidning eller ratta in valfri radiostation. Lyssna när folk på affären pratar om Lisa Holm. Själv behöver jag inte gå längre än till bekantskapskretsen för att hitta folk som blivit våldtagna, neddrogade, tafsade på och förföljda genom städer och på landsvägar.

Det här gör att jag och mina vänner varje dag anpassar våra liv för att kunna känna oss trygga. Vi går inte ut i kjol i Stockholm för vi vet inte vems hand som kan slinka in därunder. Vi tar inte genvägen över Näckrosdammen utan går den kilometerlånga omvägen som har gatubelysning och kanske en enstaka nattvandrare. Vi fortsätter att titta ut genom rutan när medelålders män på nattbussar vill prata med oss. Det här behöver ingen råda oss till – det har vi lärt av egna erfarenheter. Men det är hämmande att ständigt behöva tänka på vad vi skulle kunna bli utsatta för om vi gör vissa saker. Den här gången gick det bra. Min vän hade fått vara i fred, fick vi veta dagen efter då hon kommit hem och laddat sin mobiltelefon. För en annan tjej, på en annan plats, går det kanske inte bra.

Häromdagen kom vi att prata om betald semester och hur fantastisk den förmånen är. Min vän frågade sin mamma vilka vi kunde tacka för det och hon svarade "arbetarrörelsen". På samma sätt hoppas jag att mina döttrar i framtiden ska kunna fråga mig: "Mamma, vem har vi att tacka för jämställdhet och rätten till våra egna kroppar?".

Mer läsning

Annons