Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack, Hälsingland!

/
  • Tommy Wallin minns när han liftade i hällregn från Ljusdal till Hudiksvall. Det slutade med att han fick låna en cykel.
  • Emma Norén har aldrig själv liftat, men Jens Blomdahl liftade en gång från Tyskland ända hem till Hälsingland.
  • Anders Svensson tipsar oss om att tricket är att fråga folk på macken om man får lifta, i stället för att stå längs vägarna.
  • Marie Frost är en van liftare. Ett tag i sin ungdom veckopendlade hon till jobbet i Gävle genom att lifta.
  • Jan Eric Magnborn trivs i Hälsingland efter mer än tio år i Bollnäs som inflyttad Stockholmare.
  • Örjan Berglund svarar rakt och enkelt på frågan om varför han plockar upp liftare: Det är trevligt folk i Hälsingland.
  • Andreas Holmström hade hoppats på att få plocka upp liftare längs den långa vägen mellan Stockholm och Umeå.
  • Tack till er alla som plockade upp oss, och tack ni som ville men inte hade utrymme eller möjligheten!
  • Första redaktionsstoppet i Ljusdal, där HT-pennan byts mot en LP-penna!
  • LP-pennan byts mot en Ljusnan-penna i Bollnäs...
  • ... som blir bytt till en Söderhamns-Kurirenpenna!

Vi utmanade Hälsingland, och ni levererade. På en dag kom vi runt vårt landskap genom att lifta, alltså på ett mycket speciellt bränsle: Människors godhet.

Annons

Med oss på resan hade vi några skyltar och varsin ryggsäck med lite proviant. Dessutom hade vi med oss en penna från Hudiksvalls tidning, vår version av en stafettpinne, som vi tänkte använda som valuta i vårt första redaktionsstopp Ljusdal för att få en Ljusdals-Postenpenna. Med det var vi klara för avfärd.

Hudiksvall –> Medskog

08.30 Vår resa började i Hudiksvall, och den korta men ack så viktiga sträckan ut till Medskog hjälpte Tommy Wallin från Sörforsa oss med. Väl där ute var vi nämligen förbi E4, och kunde vara säkra på att bilarna åkte åt rätt håll.

– Det här med att lifta gjorde man mycket i rekryten, och på min tid fick man ibland både fika och cigaretter när man liftade med någon. Men själv har jag slutat röka, så jag har inget att bjuda på tyvärr!

Han minns särskilt en gång när han försökte lifta från Ljusdal till Hudiksvall. Vädret var allt annat än förlåtande med ösregn hela dagen, och det slutade med att han hade gått hela vägen till Delsbo för att där låna en cykel sista sträckan.

– Jag tror nog det är svårare att lifta i dag än förr, man ser ju inte så mycket liftare ute längre.

Medskog –> Delsbo

09.30 Vid Medskog står vi i ungefär en timme. Med vår Ljusdalsskylt har vi ingen större lycka, så vi byter taktik och letar reda på en kartongbit och som vi skriver Delsbo på. Vi hinner prata mycket om hur liftning är en mental resa mellan himmel och helvete, vilket vi under dagen kommer få erfara. Emma Norén och Jens Blomdahl, boende i Hudiksvall, plockar då upp oss. Deras bil är skinande ren och nyligen dammsugen, vilket snabbt får sin förklaring.

– Vi är på väg till Delsbo och ska sälja bilen, hoppa in!

Emma fick sköta säljandet på nätet, eftersom hon är den bättre av de båda på att hantera att folk prutar. Hon jobbar på hjärtintensiven, och läser samtidigt till sjuksyster. Det är ett stressigt arbete, men det trivs hon med. Problemet är att det inte finns så många vikarier, så om någon är sjuk så blir underbemanningen påtaglig.

Jens jobbar på Hexatronic, och före det Ericsson i Hudiksvall och Gävle.

– Jag hade tur och gick inte utan jobb länge, det var bara en månad som jag var sysslolös, berättar han.

Delsbo –> Ljusdal

10.00 Efter inte ens tio sekunder i Delsbo åker Anders Svensson från Sundsvall förbi och plockar upp oss mot Ljusdal. Han arbetar som konsult och var på väg till Systembolaget i Ljusdal för att göra en marknadsundersökning.

– Mitt galnaste liftarminne var nog när jag liftade från Skellefteå till Polen. Där nere gick vi på den flottaste av middagar på ett stort hotell, med dricka och allt gick det på fem spänn var!

– Sverige har blivit ett socialt u-land mellan generationerna. Jag bodde i Brasilien några år, där finns inga "barnkalas" eller så, utan hela släkten är med och alla pratar med varandra. Det var därför jag plockade upp er, jag tycker man ska prata.

Att jobba med marknadsundersökningar och marknadsföring är ett intressant och omväxlande arbete, tycker Anders, som får resa mycket i jobbet. I dag råkade det vara Ljusdal, men hans spelplan är stor.

– Jag var på en mack i Mörsil utanför Åre som hade massvis av fiskegrejer, men helt saknade marknadsföring. Till och med ägaren erkände att marknadsföringen inte var särskilt bra.

– Jag tänkte, en fiskeaffär som har öppet nästan dygnet runt, varför inte låta människor höra talas om den?

Ljusdal –> Järvsö

11.45 I Ljusdal får vi så äntligen byta bort vår penna mot en ny. Redaktionen ger oss gladeligen en penna, som senare ska bli valutan i Bollnäs. Efter en välbehövlig brunch i stan plockades vi upp av Hans Eriksson från Ljusdal och Ellie Davis från Colorado. De kallar sig själva nomader, och har ingen riktig fast punkt i livet. Ellie jobbar ibland som healer på ett hotell i Stockholm. Snart ska de iväg till USA för att låna Ellies brors stora van för att bila runt i landet och plocka upp liftare.

– Det är inget vanligt liv, men det är vårt liv, säger Ellie.

Som healer och i deras livsstil finns ett tänk som kanske inte återfinns hos alla. Idén om att vi bara skulle vara maskiner av kött förkastas helt, i stället är vi varelser som reflekterar all energi och alla element i universum.

– Människor i allmänhet tycks tro att vi som folk är rädda för smärta, men jag tror att det vi egentligen är rädda för är att känna vår inre kraft och styrka, säger Ellie.

Järvsö –> Nybo

12.30 Från Järvsö fick vi åka med Marie Frost. Hon hade just köpt jordgubbar till frukosten på sin mötes- och konferensgård, och är själv en gammal liftare. Bland annat liftade hon som veckopendlare till jobbet i Gävle i sin ungdom.

– På 60-talet hade vi inga pengar, så vi liftade hela tiden. Min konstigaste erfarenhet var nog när jag liftade med en lastbilschaufför som hade med sin blödarsjuke son. Jag var ju så ung och hade ingen aning om vad det var för något.

Gästerna på gården ska få jordgubbar och flera lokalproducerade produkter till frukost. Det är en viktig aspekt av bygden, tycker hon.

– Jag bakar brödet själv, och vi har allt från Bollnäsfil till skinka från Delsbo och hemgjord marmelad.

Nybo –> Bollnäs

14.30 Nybo får, trots den vackra naturen och det strålande vädret, ses som resans slukhål. I nästan två timmar stod vi i brännande solsken innan till slut Jan Eric Magnborn räddade oss från vätskebristen. Han är pensionerad målare, men hade lite svårt att släppa jobbet och är uppskriven på "Hyr en pensionär". Han kommer från början från Stockholm, men flyttade till Bollnäs.

– Det var jättemärkligt att bryta med Stockholm, men man ställer sig frågan: Hur mycket av storstan utnyttjar jag egentligen? Här uppe kan man prata med alla, även dem man inte känner. Det är underbart.

Jobbet som målare gick i arv, som han uttrycker det. Hans far hade en målarfirma, och jobbet passade även Jan Eric. Det är socialt och omväxlande.

– Det har blivit lite väl mycket jobb nu kanske, i och med den här "Hyr en pensionär"-biten. Men det är roligt också. Jag reser i en några mils lång radie från Bollnäs och utför uppdrag, både inne- och utemålning.

Bollnäs –> Söderhamn

16.30 Innan vi åkte från Bollnäs passade vi på att köpa lite kulglass och lyssna till det mullrande vattnet. Dessutom fick vi en stilig Ljusnan-penna att ta med oss till Söderhamn. Örjan Berglund från Edsbyn, nu boende i Söderhamn, var på väg hem efter en dags arbete som lärare i grafisk design när han plockade upp oss. Han liftade själv mycket innan han hade körkort, och hade lovat sig själv att plocka upp liftare när han såg några. Han driver en egen reklamfirma, men gillar att ha lärarjobbet med.

– Inputen och de nya vinklarna man får från elever som lärare är guld värt.

Sedan han skaffade körkort har han plockat upp ett gäng liftare, men inte riktigt så många som han önskat.

– Det är ju en liten bil och ofta har man ju massa saker och familjen med sig, så tyvärr blir det inte så ofta. Men jag försöker.

Örjan var också den ende som sett om vår färd i förväg i tidningen, av de vi åkte med.

– Det spelade nog in såklart över varför jag tog upp er, men som sagt, jag är inte alls främmande för det annars heller!

Söderhamn –> Hudiksvall

18.30 Dagens sista etapp bjöds av Andreas Holmström från Nordmaling. Vi träffar han på en bensinmack, och han tar gladeligen med oss som ressällskap. Han bor i Stockholm, men var på väg norrut för att träffa bekanta och gå på festivalen Urkult. För tre veckor sedan började han sitt nya jobb på ett autismboende i huvudstaden, men han är inte helt utan koppling till Hälsingland.

– Jag gjorde vapenfri tjänst på ett dagis i Bollnäs i början av 90-talet. Vi var fyra från Västerbotten som fick lära känna bygden, vi gick på trav, bandy och så. Det är helt underbart att ha den erfarenheten från Hälsingland och att ha lärt känna människorna här.

– Vi trodde ju att om man var från Umeå-trakten så skulle man hamna på flygplatsen där uppe om man sökte vapenfri tjänst, men så visade det sig att vi hamnade i Bollnäs. Min första tanke var typ, "var fan ligger Bollnäs?", men som sagt, det var underbart.

I jobbet på ett autismboende är det en ständig reflektion av sig själv som gäller. På bara tre veckor upplever Andreas att det hänt mycket i sitt sätt att se på sig själv, i förhållande till andra människor.

– Det finns så många olika diagnoser som ingår i autism, så det handlar verkligen om att möta människan och sig själv på samma gång.

Andreas är själv ingen liftare, men brukar plocka upp folk när han träffar på liftare.

– Faktum är att jag faktiskt hoppades att jag skulle stöta på liftare på vägen upp, det är så tråkigt att köra själv från Stockholm till Umeå. Ni hann komma fram och fråga mig innan jag hann fråga er om ni ville med!

– En gång har jag försökt lifta, vi skulle till Stockholm från Nordmaling. Vi kom till Sundsvall, men där tröttnade vi och tog flyget till slut. Vi var väl för otåliga.

Tillbaka i Hudiksvall

Vi tog oss hela varvet runt. Ett tag trodde vi inte det, men det gick. Tack vare er som stannar, och ni som hade stannat om ni haft utrymme och möjlighet att plocka upp oss. Att stå i timmar och vänta, utlämnad i trafiken, är både läskigt och spännande. När en bil till slut stannar infinner sig en eufori som är omöjlig att beskriva. Den tacksamhet vi känner kan inte nog beskrivas i ord.

Mer läsning

Annons