Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikael och Fia tar ut Hudikborna på sjön

/

Han hittar kraften i naturen och tillbringar stora delar av sommaren på havet. I morgon, tisdag, fyller Mikael Fjäll 60 år.

Annons

I sommar körde han Fia, en nio meter lång gammal fiskebåt, som gick som turbåt längs Hudikkusten. Till sommaren hoppas Mikael och kompanjonen Leif Westlin att kunna utöka med en flotte som ska gå mellan kajen och Kastellholmen.

– Halva Hudiksvalls befolkning har inte varit på Kastellholmen, och det har vi tänkt ändra på. Kanske blir det någon form av musikarrangemang där också, men det är inte vi som driver det.

Mikael beskiver sig som en fiskenörd som trivs på vattnet.

– Det är något visst med att vara ute på sjön och titta in mot land. Det är bättre än att stå på land och titta ut på vattnet.

Hela förra sommaren var Mikael och Leif runt och tittade på olika båtar innan de hittade Fia, lade ett bud, och fick köpa båten. Mikael tog skepparexamen, som gör att han nu kan skjutsa upp till tolv personer i Fia samtidigt.

– Fler än så ryms inte i båten, och tack vare ett samarbete med Turistbyrån så har det gått ihop i sommar.

Och nu i sommar har Mikael köpt sig ytterligare en fiskebåt, likadan som Fia, fast med större hytt.

– Jag såg en annons i tidningen att de sålde en båt för 100 kronor. Jag ringde, men den var bortlovad. Det var en fredag kväll, och jag sa att ifall köparen skulle ångra sig, kunde han höra av sig till mig. På lördag eftermiddag ringde säljaren, då hade köparen backat ur, så jag åkte dit, betalade 100 kronor och fick både en båt och en jolle. Folk som läst annonsen trodde nog att det var något tryckfel, för det här är en båt för 40 000–50 000, men han som ägde den ville bara bli av med den. Den ska bara skrapas botten på och på med ny färg, så är den klar att sätta i sjön. Men det blir ingen turbåt, den ska jag ha som min privata.

Mikael Fjäll föddes i Särna, och beskriver det själv som att han hade två uppväxter.

– Tills jag var fem år bodde jag hos min mormor, och där hade jag all trygghet man kan begära. Sen kom morsan och hämtade mig, och då blev det tvärt om med en styvpappa som misshandlade mig.

Kanske var det den uppväxten som gjorde att han blev ett hämmat och väldigt blygt barn. Att sen gå klädd i kläder som hans mamma sytt gjorde att det sista av hans självförtroende försvann.

– Jag hatade de där kläderna.

Han rodnade bara något talade till honom, och att bjuda upp någon tjej på dans var det inte frågan om. Inte förrän han upptäckte ölen.

– Då fick jag tillbaka mitt självförtroende, och då kunde jag göra allt det där jag inte vågade då jag var nykter.

Men så småningom blev drogerna hans fängelse.

– Jag har varit missbrukare i nästan hela mitt liv. På många sätt kan man nog säga att jag har överlevt mig själv. Jag är en av få som överlevt 40 år av missbruk, och det har varit tufft emellanåt.

Åren med alkohol, amfetamin och hasch tog ut sin rätt, och 1996 kom Mikael för första gången till Lindalen och blev nykter. Men efter att ha varit i Norge och jobbat ramlade han in i missbruket igen 2004, och han fick kämpa för att komma in på Lindalen igen.

Ännu en gång kom han på fötter, och var bland annat med och startade upp kamratstödet i Hudiksvall 2005. Sen fick han erbjudande om att komma till Vimmerby som föreningsutvecklare för att få fart på IOGT.

– IOGT höll på att dö ut, medelåldern låg nog på 80 år. Jag var där i 1,5 år och fick i gång föreningen igen.

Men 2008 tyckte man att föreningen fungerade så pass bra, att Mikael inte längre behövdes, och han blev utan jobb. Han åkte hem till Särna, och började missbruka igen. Kanske berodde det återfallet på hur hans arbetssituation varit i Vimmerby.

– Jag tog inte hand om mig själv under tiden i Vimmerby. Jag gick på möten och så, men jag kompenserade mitt drogande med att jobba som en galning i stället. Till sist blev jobbet 110 procent, jag bodde i en liten skrubb i IOGT-lokalen och sov på en madrass. Jag hade inga vänner förutom de i föreningen. Jobbet blev till ett missbruk.

Mikael insåg att han inte kunde vara kvar i Särna om han skulle överleva.

– Där har jag min identitet, och där är alla mina vänner missbrukare. Så jag kapitulerade och accepterade att jag aldrig mer ska bo där igen. Jag har min mor där som jag åker och hälsar på, men jag ska inte bo där.

Han beslutade sig för att återvända till Hudiksvall. Här har han mycket vänner sedan sin nyktra tid, och ett nätverk att gå tillbaka till. Han arbetar en del aktivt inom AA, anonyma alkoholister, och håller på att utbilda sig till offentlig informatör inom AA. Men det är på helt ideell basis. Han har ett halvtidsjobb på Hällsäter, och är sjukskriven på halvtid.

– Redan när jag kom hit första gången, 1996, kom jag i kontakt med Gunnar Larsson som äger Hällsäter. Jag är utbildad svetsare och verkstadsmekaniker, och har alla licenser som går att ha inom svets. Jag jobbade som gårdskarl, hjälpte till att bygga i stallen, lagade traktorer, satte upp stängsel, och så körde jag hästar åt Roger N Olsson.

Så när Mikael beslutade sig för att flytta tillbaka till Hudiksvall, var det till Gunnar han vände sig för att höra om han inte hade något arbete åt honom. Det hade han, och sedan i januari i fjol bor och jobbar Mikael på Hällsäter, där han sköter om 18 hästar varje morgon.

– Jag trivs bra här ute.

Och Mikael skyller inte någon annan för sitt missbruk. Varken sin mamma eller styvpappan.

– Nej, absolut inte. Mor lilla mor, vem är väl som du? Det där är förlåtet för länge sen. Min styvpappa gjorde så gott han kunde, och jag hade ett eget val.

Uppriktighet är A och O, anser Mikael, och han har alltid varit öppen om sitt missbruk. Ett missbruk han hoppas att han har bakom sig nu.

– Jag försöker varva ner och hitta något normalt i livet, men det är inte så lätt alla gånger. Speciellt inte när man har så mycket idéer som jag har, och så mycket jag vill hitta på.

Nu har Mikael varit drogfri i två år.

– Och jag tänker så förbli. Jag tar det en dag i taget, jag vill ha det bra resten av mitt liv.

Mer läsning

Annons