Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man kan inte köpa trygghet"

/
  • I morgon, söndag, firar Fatin sin födelsedag med familjen och några nära vänner innan hon ska iväg och arbeta på flyktingförläggningen.

Fatin Shaker arbetade som juridisk handläggare åt Iraks justitieminister innan hon och hennes familj tvingades fly kriget och börja ett nytt liv i Sverige. I dag hjälper hon andra som just anlänt till Sverige.

Annons

Fatin Shaker utbildade sig som ung till jurist i Irak. Efter en rad intervjuer och tester fick hon, 23 år gammal, anställning som juridisk handläggare åt Iraks justitieminister i Bagdad.

– Vi var fem personer som jobbade direkt med ministern vid hans privatkontor. Det var ett svårt jobb och en svår tid med diktaturmakt. Men jag lärde mig väldigt mycket. Vi var tvungen att vara tydlig, försiktig, jobba rätt och exakt, med människor som hade stor makt. Det var inte lätt, men jag byggde upp sig själv på den arbetsplatsen.

Det skulle bli det första och sista arbetet Fatin hade i Irak. Med åren blev läget i Irak kritiskt med diktatorn Saddam Hussein vid makten och det rasande kriget.

– Under nätterna föll många bomber över justitiedepartementet, på morgonen när vi kom till jobbet var byggnaden förstörd. Allt var i ruiner förutom en stor bild av Saddams ansikte, som att till och med bomberna var rädda för honom. Men vi flyttade ner hela departementet i källaren och fortsatte att jobba.

Oroligheterna i landet fortgick och Fatin och hennes make Fares bestämde sig för att ta sina barn och fly, år 2001, innan läget blev värre.

Fatin flydde först med deras två söner.

– I Irak hade vi pengar, ett hus, bra jobb. Min man ägde en livsmedelsbutik. Men vi hade inte trygghet. Man kan inte köpa trygghet. Jag ville inte att mina barn skulle växa upp i Irak.

Med förfalskade pass flög Fatin och hennes söner till Sverige och till ett flyktingläger i Malmö. De flyttades sedan till Ånge innan de fick uppehållstillstånd och placerades i Hudiksvall.

Där fick de vänta i nästan två år innan maken Fares och hennes dotter kunde följa efter. En svår tid för Fatin i det nya landet utan sin make och dotter, medan hon kämpade med det nya språket och samhället.

Tillsammans igen hade de tryggheten men inget hus, pengar eller jobb.

– Jag hade haft kontor, ansvar, makt och allt. Men när jag kom till Sverige började jag om på noll. Vi kunde inte språket och jag fick till och med ta om mitt körkort. Det är lätt att prata om att jag började om med allt men det är inte lätt att tänkta hur svårt jag verkligen hade det.

Både Fatin och hennes make började med att gå på SFI, för att lära sig språket. Men Fatin slutade inte där, hon läste vidare på gymnasienivå, sedan högskolenivå, både svenska och samhällskunskap för att anpassa sig till det svenska samhället.

– Jag visste redan innan vi lämnade Irak att jag skulle vara tvungen att studera om min juridik. Men när jag kom till att studera stod jag mellan valet att flytta familjen med mig ner till Stockholm och ännu en gång riva upp deras trygghet och ta dem till främlingskap, eller att ge upp mina studier och min karriär. Jag valde familjen och stannade i Hudiksvall.

Fatin fick praktik på tingsrätten i Hudiksvall och sedan Kronofogdsmyndigheten.

– Jag hade kunskapen och jag hade kraften att jobba men jag fick inget jobb. Jag skickade mitt CV överallt men ingen ringde mig. Så jag bestämde mig för att ge upp juridiken och börja ett nytt liv.

Fatins intresse för att laga mat ledde till praktik och extrajobb i köket på Prix. Men timmarna var få, hon började i stället att jobba på Hudiksvalls tidning med att blada och köra ut tidningen. Samtidigt började hon att studera till undersköterska. Efter studierna och praktik fick hon jobb på Monitorhjälpen. I dag arbetar hon 75 procent, resten av tiden spenderar hon som resursperson på flyktingförläggningar.

– Jag vet var de kommer i från. Jag vet vad de känner och behöver. De behöver någon som lyssnar och pratar med dem. De behöver trygghet. Många av dem har samma språk som mig. Det är bra för min själ. Jag älskar båda mina jobb, jag skulle aldrig offra ett av jobben. Dagen har 24 timmar, skrattar Fatin.

Hon berättar att hon och hennes familj hade lätt för att anpassa sig till det svenska samhället, men att det finns dem som har det riktigt svårt.

– Anpassning är svårt, inte varje person kan anpassa sig till samhället. De kommer från olika land men man behöver ha lite tålamod med livet. Livet är svårt. Och särskilt när man flyttar till ett nytt land med nytt språk och nytt folk. Det är svårt att bekräftar sig själv i samhället.

Mer läsning

Annons