Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kampen för livet – mot cancern

/

Hjärtat ekar tomt. Jag går in på mina meddelanden på facebook men det har inte kommit något nytt. 

Annons

Min bästa barndomsvän begravs i dag och det är tomt i inkorgen.

Mejlgången från himlen verkar trög och jag försöker söka tröst i hennes tidigare mejl, men gråtklumpen i halsen försvinner inte.

Tårarna rinner nedför mina kinder när jag går tillbaka och läser vår konversation. 

Alla ord. Det enda jag har kvar av dig, min vän.

Och så armbandet du gav mig "bara för att".

"Jag ville ha ett själv och om jag skulle ha ett så ska du också ha ett. Det blir inte rätt annars, så är det bara. Tillsammans blir vi starkare" skrev du.

Det var du som kom ihåg allt, som påminde mig om saker jag glömt. Som skickade bilder och fick mig att skratta högt över hur vi såg ut på den tiden, på 70-talet. Du tröstade mig när min pappa dog för två år sedan och skrev så fint att jag gråter igen när jag läser det. 

Du sjöng högt i bilen när musiken vi upptäckte tillsammans spelades och så sent som i våras skrev du glatt om bilfärden med låten London Calling av The Clash som du tillägnade min pappa.

"Jag sjöng extra högt för oss båda och flinade länge efteråt och skänkte en tanke till 'go-Bengt' som sponsrade vårt musikintresse", skrev du och jag blev glad. 

Under många år hördes vi knappt av, vi levde olika liv och valde olika vägar när vi blev äldre. Men samma dag som jag gick ut med att jag drabbats av en hjärntumör fick jag ett meddelande från dig.

"Läste att livet jävlas med dig…" och så började vi vår kamp tillsammans.

Kampen för livet – och mot cancern.

I tre år har vi peppat varandra, du och jag. Vi har delat positiva minnen, skrivit av oss ilskan och förtvivlan, skrattat åt alla minnen (som du kommer ihåg åt mig) och tröstat varandra när det känts tungt.

Nu kommer det inga glada emoji-gubbar i min inbox från dig längre, och det känns så jävla orättvist.

Dina ninjas, som du kallade cellgifterna, förlorade kampen och jag kunde inget göra. Jag satt intill med din hand i min en sista gång innan du somnade in några dagar senare, och jag ska alltid vara tacksam för att vi fick en fin stund tillsammans innan allt var över.

Du var min bästa vän när jag var liten – och sin första bästa vän glömmer man aldrig.

Så sjung så högt du kan i himlen, sjung så att änglarna får hålla för öronen.

Jag ska kämpa vidare härnere. För oss båda.

Mer läsning

Annons