Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jans fascinerade livsöde i andra världskrigets skugga

/

Jan Zwierz var 13 år när andra världskriget bröt ut, och 17 år när han kidnappades av tyska militären och blev sänd till tvångsarbete i Spandau där han höll på att svälta ihjäl. Drygt 20 år gammal riskerade han fängelse och flydde med en kolbåt till Sverige. På fredag fyller Jan Zwierz 90 år.

Annons

Jan Zwierz har en fascinerande levnadshistoria att berätta.

Han växte upp i en liten stad, Minsk Mazowieeki, fyra mil utanför Warszawa, där föräldrarna drev en lanthandel.

Jan var bara fem år när hans pappa omkom i en olycka. Mamman fick då ensam försörja fyra pojkar, den yngsta var nästan nyfödd. Hon sålde lanthandeln och försörjde familjen som sömmerska och tog även syelever.

– Jag kommer ihåg att eleverna brukade ge oss mat. Det var nog rätt knapert.

När Jan var 13 år bröt andra världskriget ut, och på hösten 1942, när Jan var 17 år, blev han bortförd av tyska militärer när han åkte spårvagn i Warszawa. Det var ett vanligt sätt för tyskarna att skaffa arbetskraft. Passagerare blev kommenderade ut från bussar och spårvagnar, och de yngre, arbetsföra, blev kontrollerade om de hade ett giltigt arbete, vilket innebar att de arbetade för staten. Gjorde de inte det, skickades de till Tyskland för tvångsarbete.

Jan blev förd till ett uppsamlingsläger på ett gammalt fängelse i Warszawa. Han fick skriva ett brev till sin mamma och be om kläder, och tillbringade sedan tre veckor i lägret innan han blev satt på tåget till Tyskland och skickad till en elfabrik i Spandau.

– Jag var där ganska kort tid, men jag minns inte hur länge. Om det var en månad eller tre månader. Men hade jag varit kvar på elfabriken hade jag inte levt i dag.

Tvångsarbetarna fick inget betalt. De fick mat, en minimal ranson.

– Vi fick en brödranson som skulle räcka hela veckan. Men vi hade ingenstans att gömma det. Ofta lade man det i sängen, men då var någon annan där och stal det. Man var alltid hungrig och frös jämt.

Jans räddning blev att han skickades till en bondgård utanför Kyritz.

– En polsk krigsfånge, Anton, kom och hämtade mig med häst och vagn på järnvägsstationen.

Bondgården ägdes av en dam vars son var löjtnant i den tyska armén, och på gården fanns flera tvångsarbetare och krigsfångar som skötte ruljansen. Anton hade varit där sedan 1939 och Jan kom till gården 1942.

På gården fanns 8–10 kor med kalvar, tre hästar, några grisar och lite höns. Man odlade potatis, sockerbetor, vete, och Jan fick hjälpa till med allt möjligt på gården. Sköta djuren, reparera maskinerna och hugga ved.

Själv tycker Jan att han hade det ganska bra.

– Man kan ju fråga sig varför jag inte flydde, men det fanns ingen chans. Tyskarna var överallt. Det fanns ingenstans att fly.

Hur kriget förlöpte hade Jan i princip ingen aning om. Det var belagt med dödsstraff att äga en radio, så det enda rapporter han kunde få var när tvångsarbetare från olika länder träffades och kunde prata med varandra. De visste att det gick dåligt för tyskarna

– Vi förstod att kriget kunde sluta när som helst, och vi kunde få åka hem. Jag levde dag för dag.

Jan kommer mycket väl ihåg den morgonen när kriget tog slut.

Gården låg 150 meter från den stora vägen mellan Berlin och Hamburg, och senaste tiden hade den tyska militären kört lastbilar längs vägen hela nätterna. Den här morgonen i maj var det alldeles tyst. På förmiddagen dök Wehrmachtmilitären upp och började montera upp kulsprutor inne på gården och riktade dem mot vägen.

Gården ägarinna tog betäckning i huset källare, och snart följde Jan och de övriga som jobbade på gården med. De kikade ut genom fönstret där de såg ryska stridsvagnar komma rullande.

En stridsvagn stannade, vred kanonen mot gården och sköt två skott. Det ena skottet sköt de bort taket från huset, det andra skottet slog ner i trädgården och de tyska soldaterna som hade förskansat sig på gården flydde ut i skogen.

Efter stridsvagnarna kom kosacker på hästar. Vid det här laget hade Jan och de andra vågat sig upp ur källaren. Alla tvångsarbetare hade märkta kläder, så kosackerna kunde se varifrån de kom.

"Ta vad ni vill och åk hem. Vi har befriat er", sa de.

– De var väldigt trevliga, men jag tror inte en enda av dem var nykter.

Kriget var slut, och tvångsarbetarna var fria. Jan och Anton visste inte riktigt hur de skulle agera, så stannade på gården i ungefär en vecka innan de började resan mot Polen.

– Vi mjölkade korna en sista gång, sen släppte vi ut dem på bete och lämnade gården.

Militären hade lämnat hästar efter sig överallt, så Jan fick tag på en häst och Anton på en häst och vagn. Sen lastade de med sig så mycket konserver och mat de kunde från ett förråd som tyskarna hade övergett på gården.

– Jag red barbacka och hade gjort ett par stigbyglar av läderremmar så att jag kunde resa mig upp ibland när jag fick ont i baken.

De tog en omväg runt Berlin, eftersom de förstod att det skulle vara farligt att rida igenom. Jan och Anton höll ihop eftersom de var rädda att bli rånade av lösdrivande soldater.

Det tog många dagar innan de kom fram till polska gränsen där de möttes av polska Röda Korset som bjöd på bröd och antecknade deras namn och vart de var på väg.

Jan hade fortfarande långt hem, men från gränsen fanns det en tågförbindelse som fraktade ryska stridsvagnar och kanoner mot Ryssland. Jan träffade på en lokförare som var polack och frågade om han fick åka med, och det gick bra. Så Jan sade adjö åt Anton, lämnade sin häst och tog plats under en kanon på tåget.

Men resan gick sakta. De fick ofta stanna och släppa fram andra tåg och Jan vet inte hur länge han satt på tåget.

När de efter flera dagar var framme i Minsk visslade lokföraren i tågvisslan så att Jan vaknade till, och när tåget saktade ner hoppade Jan av i farten.

Men han kände inte igen, staden var helt söderbombad och det hus de bott i fanns inte kvar. Han gick till det som en gång var stadens torg, och frågade om de visste var hans mamma hade tagit vägen. Det visade sig att hon hyrde ett rum hos en bonde tillsammans med Jans yngste bror, sex kilometer utanför staden.

Otroligt nog hade alla fyra bröder överlevt kriget. Hans äldsta bror hade stridit med ryssarna vid gränsen, en annan broder hade varit i Italien och tränat partisaner för motståndsrörelsen.

Efter jul fick Jan arbete som hamnvakt i staden Gdynja. Men 1947, när han blev misstänkt för att se mellan fingrarna när engelska tidningar togs in i landet och riskerade att ställas inför rätta, flydde han.

Han hade fått många kontakter med svenska sjömän via sitt jobb som hamnvakt, och frågade om han fick åka med en kolbåt, SS Viking, som skulle till Stockholm, och det fick han.

Men båten blev omdirigerad och Jan hamnade i Holmsund utanför Umeå. Där bytte han om till civila kläder, och sedan sänkte han sin tulluniform i vattnet utanför Holmsund.

Efter tre dagar i Umeå köpte Jan en tågbiljett och åkte till Stockholm.

– Jag gruvade mig för att gå till polisen och anmäla mig.

Hos polisen blev han kvarhållen över natten och dagen efter förhördes han på tyska av två civilklädda poliser innan han fick en bussbiljett och skickades till ett samlingsläger i Stockholm. Där fick han uppehållstillstånd och ett främlingspass, och kunde därmed börja jobba. Men han fick inte bo i några av de större städerna, så han tog jobb som diskare i Åre. Ett dåligt betalt jobb, men Jan bekymrade sig inte.

– Jag fick mat och så mycket Kalle Anka jag kunde läsa. Svenskundervisning existerade inte, så jag lärde mig svenska genom att läsa serier. Och jag hade inte tänkt stanna i Sverige, jag trodde att kommunismregimen skulle existera i ett år, och sen skulle jag kunna åka hem.

Men det skulle komma att dröja.

Livet i Sverige var inte lätt från början heller. Efter att ha jobbat som diskare i Åre fick han jobb som spisbiträde i Östersund.

– Det var lite bättre än diskare. Jag hjälpte till i köket, torkade bänkar efter kockar, och fick samtidigt lära mig till kock.

I Åre jobbade en kamrer som Jan kunde tala tyska med, och när Jan jobbade i Östersund ringde kamrern och erbjöd honom ett jobb som kökschef på Sälens högfjällshotell.

– Det var fantastiskt. Det var jobbigt, men jag var energisk.

Efter det jobbade Jan på olika restauranger och hotell i Sverige. Han utbildade sig även till servitör, innan han 1953 sökte jobb på Stadshotellet i Hudiksvall.

I Hudiksvall träffade Jan Märta, och i samband med att de gifte sig 1955 blev han svensk medborgare.

Jan blev kvar på Stadshotellet i 28 år, varav 25 år som kökschef. De sista tio åren innan pension arrenderade han restaurangen på Ericsson.

Det tog elva år från det att Jan flydde från Polen tills han kunde återvända. Under den tiden hade han blivit dömd till fängelse, i tre eller fyra år, han minns inte, men fick senare amnesti när Polen fick ny president.

Men vid hans första besök var myndigheterna lite besvärliga. De ville inte godkänna hans svenska medborgarskap eftersom han inte avsagt sig sitt polska, och hotade att han skulle få avtjäna sitt straff, trots att han fått amnesti. Men allt löste sig till slut, och Jan och hans familj har återvänt till Polen många gånger sedan dess.

Han har till och med varit tillbaka till gården i Tyskland, för drygt 15 år sedan, och då följde även hustrun Märta med. Och gården fanns kvar.

– Men det är ju helt andra människor som bor där nu, ett ungt par från Berlin. När vi kom dit hade de problem med avloppsrören när vi kom, och visste inte var rören gick. Men det visste jag, så jag kunde visa dem.

Och Anton, som han skildes från vid polska gränsen, har Jan aldrig hört något från sedan dess, så han vet inte hur det gick för honom.

– Av hans dialekt att döma kom han från östra Polen, och efter gränserna drogs om kan det område han bodde i ha hamnat på ryska sidan.

Och trots flera år av krig och umbäranden tycker Jan Zwierz att det har kommit något bra ur allt.

– Jag blev inte sjuk, och i rätt tid fick jag bra mat. Det är svårt att berätta för någon som inte upplevt det. Man såg så mycket, men man reagerade inte över det, man var så avtrubbad. Trots allt så har jag haft tur.

Mer läsning

Annons