Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I väntan på rätta ljuset

/
  • Elisabeth Englin valdes som femte kvinna in i det celebra sällskapet Naturfotografer i Sverige. Nu bor hon i Näsviken, ett stenkast från Hamre fritidsområde.
  • Elisabeth Englin valdes som femte kvinna in i det celebra sällskapet Naturfotografer i Sverige. Nu bor hon i Näsviken, ett stenkast från Hamre fritidsområde.

En isande kall vinterdager lockar ut naturfotografen Elisabeth Englin. Men än är ljuset för påträngande, solskenet bländande och kontrasterna skarpa. Hon väntar på den första aningen av blå skymning och ett mjukare ljus.

Annons

Vägen till Näsviken går genom ett fruset och vykortsvackert Hälsingland. Hav av orörd snö kantar skogen. Det är tidig söndag och folktomt på de soliga, vita vidderna. Jag känner på mig att vi kommer att åka fel. Det gör vi, förstås.

Två stora röda hus i vinkel, ni kan inte missa det. Vet ni hur många stora, röda hus i vinkel det finns i landskapet?

Men det gör ingenting. När vi äntligen kliver in i köket i lägenheten i Silverkasern i Näsviken får vi kaffe och har tid att bläddra igenom mängder av bilder i datorn. Vi stannar vid bild efter bild och vill veta mer. Var tog hon bilden, hur gick det till, hur tänkte hon?

- Jag borde göra någonting åt den här bildröran, säger Elisabeth.

För fyra år sen valdes Elisabeth Englin, som femte kvinna någonsin, in i den exklusiva skaran Naturfotografer i Sverige. Då hade kameran varit hennes följeslagare i drygt fem år. Efter en svår trafikolycka utanför Bollnäs 2003, följde en lång sjukskrivning. Den tidigare så fysiskt aktiva Elisabeth behövde sätta händer och hjärna i arbete.

Någon stack en kamera i händerna på henne och´se, det var en lyckträff. Känslan för ljus och komposition kom från en målande mamma, det genuina naturintresset delar hon med hela familjen.

Elisabeth Englin är kriminaltekniker till yrket, växte upp i Bollnäs men har de senaste åren arbetat och bott i Gävle. Nu är hon tillbaka i Hälsingland, för det är här hon vill vara. Så enkelt är det.

I Näsviken hittade hon en boplats som passar henne förträffligt, ett stenkast från Hamre fritidsområde med brusande vatten och ett rikt fågel- och djurliv. Med smittande entusiasm visar hon oss omgivningen, pekar på strömstararna som virvlar över och under vattenytan, berättar om de aldrig sinande motiven.

- Här finns mink och bäver, några sångsvanar som blivit kvar över vintern.

De där svårfångade, svindlande lusten till naturen som vi nordbor känner av i hjärtat vill hon omsätta i sina bilder. En ständig rörelse i stillheten. Naturen är bara skenbart kav lugn, där pågår en närmast febril verksamhet dygnet runt.

- Jag vill hitta den dynamiken. Det här är naturens egen konst.

Hur gör man det då? Elisabeth skrattar, det gör denna smittande entusiastiska kvinna ofta och mycket.

- Jag kör på som vanligt, tar kameran och går ut. Det handlar om skuggor och ljus och hitta sitt motiv. Ungefär som när man letar efter kantareller, först ser man ingenting, sen ramlar det bara över en överallt. Allt från dofter till synintryck och ljud.

Men vem har inte stått inför ett natursceneri och känt att det här bara måste jag fånga med kameran. Resultatet blir nästan alltid en besvikelse. Naturfotografi är en särskild konstart. Tekniken är ett nödvändigt hjälpmedel för att hitta känslan som gör betraktaren lycklig.

- Man måste förstå sin kamera, bli vän med den. Låt bli den gröna knappen för automatik, då slipper du det platta och tråkiga och skapar istället bilden själv.

Mer läsning

Annons