Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från ett brutet finger till en hjärnskada

/
  • Susanne Bergman, Micaels sambo och numera även förvaltare, har fört anteckningar i en kalender om det som har hänt Micael under tiden han har vårdats för det brutna fingret, psykosen och hjärnskadan.

Susanne Bergmans sambo Micael drabbades av insulinkoma och fick en allvarlig hjärnskada när han var inlagd på en psykiatrisk avdelning på Hudiksvalls sjukhus. Nu vill hon att någon tar på sig ansvaret.

Annons

Allting började med ett brutet finger på en team building-dag i slutet av augusti 2012. Micael, då 38 år, hade just börjat en utbildning till behandlingspedagog och skulle lära känna sina nya kurskamrater. Men när han svingade sig i ett rep fastnade ett finger i en knut och han bröt det.

Micael gjorde fyra operationer under drygt ett års tid utan att bli bra och drabbades bland annat av inflammation i fingerleden. Susanne Bergman berättar att Micaels diabetes, som han hade haft sedan han var barn, blev sämre redan efter den första operationen. Han hade sedan tidigare kronisk värk och smärtan i fingret gav honom sömnproblem.

– Efter den fjärde operationen sa han till mig "snart orkar jag inte längre", säger Susanne Bergman.

Till slut bad Micael om att få amputera fingret och fick göra det i slutet av januari 2014. Sedan han bröt fingret hade han inte kunnat träna på gym, som han annars brukade göra. Han hade tappat aptiten och ville inte träffa folk. Susanne Bergman berättar att han i februari gick in i en psykos, samtidigt som han hade kontakt med vården för att försöka göra något åt fantomsmärtorna i det amputerade fingret.

– Han vankade av och an och började höra röster. Jag tror att det var hjärnan som inte orkade mer, som han själv hade uttryckt tidigare, säger Susanne Bergman.

Susanne Bergman berättar att Micael togs in för psykiatrisk tvångsvård i början av mars, men att han skrevs ut igen efter några dagar. 20 april hämtades han åter av polis för tvångsvård, då psykosen hade förvärrats och det var omöjligt för familjen att ha honom hemma.

Åtta dagar senare, tjugo över åtta på morgonen 28 april 2014, hittades Micael medvetslös i sin säng på psykiatriavdelningen på Hudiksvalls sjukhus. Senare konstaterades att han hade fått allvarliga hjärnskador av insulinkoman han hade hamnat i.

Fyra dagar tidigare hade Micaels tvångsvård omvandlats till frivillig vård, eftersom han gick med på att bli vårdad. Men snart började han hota med att skriva ut sig. I en journalanteckning från dagen innan han hittades medvetslös konstaterade en läkare att Micael hade visat flera tecken på psykos och att "Det bedöms som starkt olämpligt om patienten skrivs ut i nuläget, då han i sitt aktuella tillstånd inte kan sköta om sin diabetes och det finns hög risk för allvarliga hypoglykemier" (farligt låga blodsockernivåer). I stället för att besluta om tvångsvård skrev läkaren ut en engångsdos av en medicin Micael ville ha, för att förmå honom att stanna kvar frivilligt.

I journalen från dagarna innan koman kan man läsa att Micaels blodsockernivå varierat kraftigt och att han hade hoppat över måltider och i stället druckit läsk. Dagen innan han föll i koma hittades han vid ett tillfälle blek och trött med mycket låg blodsockernivå och samma kväll visade blodsockermätaren "HI", vilket kan betyda hyperglykemi (farligt hög blodsockernivå). Sjukhuset har i ett yttrande till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) skrivit att "Eftersom patienten dels somnade sent, dels då varit agiterad så väckte man inte honom för att ta en ny blodsockerkontroll (...) För att förmå honom att stanna kvar i vården då han uppenbart inte kunde ta hand om sig själv försökte man samarbeta med honom på hans villkor".

Hudiksvalls sjukhus Lex Maria-anmälde sig självt för att Micael hamnat i insulinkoma. Dessutom gjorde Susanne Bergman en anmälan till IVO, som sedan riktade kritik mot sjukhuset. IVO skriver i sitt beslut att "tydligare ställningstaganden borde ha gjorts i endera riktningen avseende diabetesbehandlingen alternativt tvångsvård".

I dag kan Micael inte säga mer än enstaka ord, inte sköta sin personliga hygien själv och får näring genom en sond direkt till magen. Susanne Bergman hoppas att han så småningom kan flytta hem och få hjälp av personliga assistenter.

– Micke kommer aldrig att bli den han en gång varit, men jag hoppas att han kan bli lite bättre om han får komma hem. Alla våra drömmar och planer är förstörda. Vi var familjehem och hade båda börjat plugga för att senare kunna starta ett eget företag där vi kunde hjälpa utsatta barn och kvinnor. Jag vill att psykiatrin tar på sig ansvaret för det som har hänt och säger att de har gjort fel, även om jag aldrig kommer att kunna förlåta dem så länge jag lever, säger Susanne Bergman.

Läs också:

Enhetschefen tycker inte att fel har begåtts.

Mer läsning

Annons