Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotografi ger henne luft under vingarna

/
  • Kameran är aldrig långt bort.
  • Inte ens under intervjun kan Carola låta bli att ta en bild.
  • Förutom fotografering ligger blommor och trädgård henne varmt om hjärtat.
  • – Att ställa upp på den här intervjun var ett svårt beslut, men om det kan hjälpa någon annan i samma situation är det värt det, säger Carola Nyström.
  • Carola Nyström håller på med ett eget fotoprojekt över sommaren om blommor och skönhet i förgänglighet.

Att ha en sjukdomsbild som hindrar en i det dagliga livet är inte lätt. Det vet Carola Nyström. Efter många år ser hon nu en ljusning i mörkret.

Annons

Tänk dig att du står vid bussen och på väg till ett mål du sett fram emot och längtat efter.

Tänk dig också att kroppen säger ifrån och benen inte riktigt vill bära dig i samma riktning som det var tänkt. För det kan vara farligt att ta det där steget in i bussen.

När du väl är på bussen kan du nämligen inte längre själv styra över vart, hur och när den ska stanna. Du tappar kontrollen och blir stressad. När du blir stressad bär inte benen och tårarna kommer. Och då skulle alla se. Alla skulle se dina svagheter. Svagheten att plötsligt gråta offentligt. Vad ska folk säga? Nej, då är det säkrast att inte kliva på den där bussen. Eller gå till affären. Eller festen. Det är säkrast att låta bli. Det är säkrast att stanna hemma.

Så har det varit för Carola Nyström. Så är det fortfarande till viss mån, även om det har blivit bättre.

– Jag vet inte hur många timmar jag sovit bort i mitt liv. Det har varit min tillflykt och mitt sätt att glömma bort min situation när jag mått dåligt, säger Carola Nyström.

Under många år har hon lidit av social fobi. Det innebär att man får ångest av att stå i centrum för andra människors uppmärksamhet. Man är rädd för att bli granskad och upplever ofta att man gör bort sig bland andra människor. När man har social fobi utvecklar man ofta ett beteende som innebär att man försöker undvika det man känner obehag inför.

– Redan när jag var liten i skolan låtsades jag gå på toaletten eller gick hem om jag visste att det skulle vara högläsning inför klassen.

Av social fobi kan man påverkas både i arbetslivet och privatlivet. Till exempel kan man ha svårt att fungera i arbetssammanhang eftersom det ofta kan innebära att träffa nya människor och arbeta i grupp.

– Jag har stora krav på mig själv och är rädd för att inte räcka till. Rädd för att säga fel saker och göra bort mig inför andra, säger Carola Nyström.

I många år har hon undvikit att träffa människor. Hon har varit rädd för att göra vissa saker och satt upp hinder för sig själv.

– Det är så kluvet för jag gillar ju egentligen människor och jag vill vara social, men jag förmår inte, sjukdomen sätter gränser som gör att det tar stopp.

Så har hon tänkt länge. Men den senaste tiden har det hänt något. Hon har tagit ett jättekliv och gjort något hon drömt om länge. Hon har börjat studera fotografi. Det har blivit något av en vändpunkt i hennes liv.

– Min kusin Åsa sökte in och peppade mig att göra detsamma. Vi fyllde i ansökan och skickade in våra provbilder och kom in! Lite av en dröm som helt plötsligt blev av.

Ett år har hon nu studerat Fotografi på Forsa folkhögskola. Ett år som inte gått helt spikrakt mot mål.

– Det har varit jättemånga tillfällen jag nästan struntat i att åka in till skolan. Jag har ringt till min man och gråtit och sagt att jag fixar inte det här.

Men hennes man har stöttat henne och peppat.

– Min man är otrolig. Under alla år har han stöttat och pushat mig och fått mig att känna mig bra och vacker.

Under fotografistudierna har det hela tiden uppstått situationer som varit obehagliga. Till exempel har eleverna varje vecka fått nya fotouppgifter som sedan ska redovisas inför klassen. Bilderna hängs på väggen och sedan för man en bilddiskussion.

– I början var det jättejobbigt att prata, men jag hade ju min kusin vid min sida hela tiden som stöd.

Hon har under tid känt sig mer och mer bekväm med situationen och tycker nu att hon utvecklats väldigt mycket av det.

– En av uppgifterna var att gå ut på en marknad och på nära håll fotografera främlingar. Jag fick panik, men tänkte att nu är jag här på min drömutbildning och inget ska få stoppa mig. Det var jätteläskigt, men det gick!

Fotograferingen tar henne hela tiden till nya platser och ger henne nya sätt att se på saker .

– När vi skulle ha slutarbete och vernissage tänkte jag att det här kommer aldrig att gå! Ska jag stå där och visa upp mina bilder? Vad ska folk tycka och vad ska jag säga?

Carola var nära att vända bilen och strunta i vernissagen, men efter ett samtal med sin man och sin kusin tog hon mod till sig och åkte dit.

– Det gick så bra och jag är så stolt över mig själv, säger Carola Nyström.

Nu ser hon fram emot ännu ett år på fotografiutbildningen. Hon hoppas att hon ska komma till en punkt när hon kan känna sig bekväm att fotografera människor hon aldrig träffat.

Att bli peppad av människor i omgivningen att göra olika saker är väldigt värdefullt för någon med social fobi.

– Jag har sökt och fått professionell hjälp flera gånger. Den kuratorn som hjälpt mig mest är den som inte låtit mig ätas upp av min sjukdomsbild, säger Carola Nyström.

Hon fick henne att förstå och acceptera vem hon är och tänja på gränserna för vad som är möjligt.

– Det är en otroligt viktig pusselbit för att kunna gå vidare, att acceptera sig själv och sin situation för att sedan kunna göra något åt det.

Fotograferingen betyder otroligt mycket för Carola. Genom bilden har hon hittat ett språk och får chansen att uttrycka sig. Hon har också kommit så långt att hon nu till och med kan tänka sig att ha en egen utställning.

– Att få ställa ut i järnbruket här i Iggesund vore en dröm, säger hon.

Hon jämför fotograferingen med en instängd fågel i en bur.

– Det känns som att någon öppnat dörren till buren. Det har gett mig luft under vingarna och nu törs jag ge mig ut på små färder, säger Carola Nyström.

Hon vet att hon alltid har tryggheten hos sin familj och sitt hem att återvända till efter turerna. Förhoppningen är att hon ska våga flyga längre och längre.

Att ta beslutet om att ställa upp på den här intervjun har varit som att bestiga Mount Everest.

– Det här är ju egentligen precis det jag normalt inte vill. Att stå i centrum. Man om det här kan nå någon med samma problem och hjälpa den personen så är det värt det.

Mer läsning

Annons