Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En äkta krigshjälte från Hälsingland

/
  • Erik Stålberg i boeruniform.
  • Delsbo Forngårds vaktmästare Tord Andersson och Stålbergs släkting Rune Eriksson. Det är inte lätt att se stenens text. Men om man tar fingertopparna till hjälp känner man bokstäverna:
  • Peter Jonaszon, hembygdsföreningens ordförande, och Stålbergs släkting Rune Eriksson.
  • Stålberg och hans danska officerskollega Baerentzen, medan de var i fångenskap på Sri Lanka.

På Forngården i Delsbo står en minnessten som nästan ingen längre minns.
Vems öde avtecknar sig i stenens skrovliga yta?
Nu ska Delsbos okände krigshjälte få en renässans.

Annons

Nära sandlådan, vid ett snöre med solblekta vimplar, står monumentet över Erik Stålberg. Stenen restes på Forngården av hembygdsföreningen hundra år efter hans födelse, 1969, för att han ansågs vara en krigshjälte. Delsbos och Järvsös alldeles egna tvättäkta hjälte. Han deltog som frivillig i boerkriget kring förra sekelskiftet. Det var inget stort krig, men mycket välkänt och politiskt betydelsefullt på sin tid.

Hjälten har fallit i glömska. Inte ens styrelsen för Delsbo hembygdsförening visste vad stenen stod för.

– Jag har faktiskt gått här och undrat vad det är för stenklump, säger ordförande Peter Jonaszon.

Militären Erik Stålberg föddes som Erik Persson i Svedja, Bobygden, i södra utkanten av Delsbo socken. Vid tre års ålder flyttade hans familj till Gartsbo i Järvsö.

76-åriga Rune Eriksson är släkt med Stålberg och bor ett stenkast från platsen där han föddes. Rune Eriksson är en av de få som har egna muntliga minnen att föra vidare. Han minns stenens invigning, och hur släktingarna bjöds på fin middag på hotellet Edeborg efteråt.

Rune Eriksson hann aldrig träffa sin berömde släkting, men Runes farmor Sigrid var syster till Stålberg, och hon berättade hela livet om sin äventyrliga bror.

– Hon har berättat att han aldrig var intresserad av jordbruk som sina bröder. Han ville bara leka med bössa i skogen, säger Rune Eriksson.

Som 18-åring lämnade Erik hemmet i Järvsö. Rune anar att det låg en konflikt med familjen bakom. Erik blev soldat vid Hälsinge regemente. Det var under den här tiden han bytte namnet Persson mot det mer fältmässiga Stålberg. Efter underofficersutbildning i Karlsborg blev han polis i Sundsvall 1891.

I en HT-artikel 26 mars 1969 intervjuas systern Sigrid, och berättar att Stålberg tog sig till Afrika genom att arbeta på en båt. Varför han stack kunde hon inte erinra sig.

När Stålberg hade varit i Sydafrika i sju år bröt boerkriget ut. Han gick med som frivillig och var med och bildade den Skandinaviska kåren på cirka 100 man. Han var den ende som hade militär bakgrund, och blev kårens näst högste chef med graden förste löjtnant.

Stålberg och hans kamrater var inte legosoldater. De blev inte lovade lön. Däremot kunde de som tack få medborgerliga rättigheter i boernas land. Deras president hade också sagt att han skulle ersätta soldaterna efter kriget, "var och en som han gjort sig förtjänt af". Det skriver Stålberg själv i sin skildring "Relation rörande händelserna i boerkriget" från 1910, som finns på Krigsarkivet.

Så vad var det som drev en bondgrabb från Hälsingland att kriga i bortersta Afrika?

– Han tyckte att han gjorde rätt naturligtvis, att hjälpa boerna som var i underläge, säger Rune Eriksson.

Visst bidrog äventyret, men alla hundra mannar i den nordiska styrkan kan inte bara ha varit ute efter ett äventyr, resonerar han.

– Han måste ha varit framåt. En sån som ville vara med och påverka, det tror jag, säger Rune Eriksson.

Boerkriget pågick 1899 till 1902 och väckte känslor ända här uppe i Norden.

Det var David mot Goliat. Boerna var ättlingar till holländare, som bildat koloni i nuvarande Sydafrika på 1600-talet. Ordet boer kommer av det holländska ordet för bonde. Med dagens synsätt hade de alltså stulit mark från ursprungsbefolkningen, och inte sällan uppstod blodiga konflikter. I landet upptäcktes senare stora rikedomar i form av diamanter och guld. Många britter kom dit för att försörja sig, men de fick inte medborgerliga rättigheter. Storbritannien gick in med sin militär under förevändning att hjälpa landsmännen. Men ingen betvivlade deras egentliga avsikt: att lägga hela södra Afrika under sig.

De flesta svenskar sympatiserade med boerna. De var färre och underlägsna det brittiska imperiets yrkesarmé. Boerna höll emellertid bra stånd. De opererade som en gerilla – i små lättrörliga grupper. Till en början hade de framgång mot britterna som ryckte fram i stora grupper över öppna fält, lätta måltavlor i sina röda uniformer.

Så här skriver Erik Stålberg själv om första gången han besköts av artilleri: "Det kändes rätt kusligt, när den första projektilen susade öfver våra hufvuden för att explodera ett par hundra meter bakom oss bland buskarna. Och när buskarnes kvistar afklipptes af någon kula, kände vi alla, att faran ej var långt borta. Jag för min del önskade att jag var åtskilliga meter från platsen."

Det är för insatserna vid slaget vid Magersfontein som den skandinaviska kåren och Stålberg kallas hjältar. Trots sin numerära underlägsenhet kunde de stå emot britternas anfall i åtskilliga timmar, dock till priset av många dödade, sårade och tillfångatagna nordbor. Boersidan lyckades döda eller såra kring 900 engelsmän, mot de egna förlusterna på drygt 200.

"De kunde icke vika, blott falla kunde de." Så står det på minnesstenen vid Forngården i Delsbo. Och även på ett monument på plats i Magersfontein.

Men boerna förlorade kriget till slut. Stålberg sårades i Magersfontein och hamnade som krigsfånge på Sri Lanka. Han kunde återvända till Sverige 1901. Han gifte sig och fick sedermera jobb som fängelsedirektör i Sundsvall. Han ska ha blivit smått berömd, reste runt och berättade sin historia och fick guldmedalj av kung Oskar II för tapperhet i fält. Just 1901 infördes den allmänna värnplikten i Sverige. Då var det tacksamt att kunna visa upp en nationell förebild: en svensk officer som gjort stordåd på riktigt.

Erik Stålberg dog 56 år gammal, 1925. Kanske i sviterna av malaria, tror hans släkting Rune Eriksson.

Överstelöjtnant Bo Sunnefeldt, bördig från Hälsingland, är militärhistorisk skribent och har tagit fram faktaunderlag som använts till den här artikeln. Enligt honom är Stålberg tveklöst en hjälte, så länge man accepterar premissen att det finns väpnade konflikter.

– Krig är det värsta som kan drabba människor. Jag är kritisk till att förhärliga krig, man får aldrig tappa den läskiga dimensionen. Men den som kan hålla stånd länge mot en jättestor övermakt och inte ge upp, den är väl hjälte per definition, säger Bo Sunnefeldt.

Nu när historien bakom det anonyma monumentet har lysts upp, lovar hembygdsföreningens ordförande Peter Jonaszon att piffa till stenen så att texten blir lättare att läsa. Och kanske ordna en skylt med lite mer information.

– Det är fascinerande att vi har den här historien. Tänk dig en bondgrabb härifrån som bestämmer sig för att resa till Sydafrika på 1800-talet – vart kom impulsen ifrån?

Om Stålberg är en hjälte eller inte vill han låta vara osagt. Man måste bedöma varje person utifrån sin tid.

– Modig var han i alla fall, säger Peter Jonaszon.

Mer läsning

Annons