Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Annica Karvonen brinner för enduro

/
  • Annica Karvonen trotsade sin rädsla för motorcyklar och i dag leder hon Mittendurocupen.
  • Annica Karvonen har vunnit många pokaler genom åren.

Annica Karvonen i Forsa utanför Hudiksvall har ett starkt intresse för motorsporten enduro. Trots rädslan och olyckor som resulterat i permanenta skador, fortsätter hon att köra.
– Det är det här jag brinner för, jag vet inte vad jag annars skulle göra.

Annons

Det var tack vare maken Kristian Karvonen som Annica för tolv år sedan trotsade sin rädsla och började köra enduro. En motorsport där man på motorcykel kör i svår terräng bland stenar, stubbar och rötter.

– Kristian var alltid ute och körde medan jag stod hemma och väntade med maten och han kom alltid hem försent, jag blev så less. Men så tänkte jag varför inte prova själv, det såg ju roligt ut.

Tidigare cyklade Annica mountainbike i skogen, men att köra motorcykel i skogen var något hon hade en rädsla inför.

– På min femtonårsdag krockade jag med min moped, så jag hade den skräcken kvar i huvudet.

Men Annica trotsade sin rädsla och utan att ens ha testat köra motorcykel tidigare, åkte hon till Dalarna och köpte en.

– Kruxet med att köpa en hoj var att hitta en som var lämplig så att lilla jag skulle nå ner. Jag minns att de mobbade mig när det stod i annonsen att motorcykeln passade en 7-9 åring. Direkt efter jag köpt den tänkte jag, vad har jag gjort nu? Jag var ju livrädd och tänkte att det här kommer ju aldrig att gå. Så första gången jag skulle köra darrade jag som ett asplöv.

Annica övade på vägar och vändplaner och efter ett tag var även hon ute i skogen och körde. Men hon kände att hon ville utmana sig själv ännu mer och började köra på bana.

– I början gick det rent ut sagt skit, jag ramlade till höger och vänster som en flipperkula.

Men övning ger färdighet och i dag, tolv år senare, är Annica en av de få tjejer i Hälsingland som tävlar i enduro och är den som leder Mittendurocupen, en cup bestående av sex deltävlingar på olika orter. Hon kör även Enduroklassikern som innebär tre större lopp, Stångebroslaget, Ränneslättsloppet och Gotland Grand National, GGN. Det var med GGN, en av världens största endurotävlingar, som tävlandet startade för Annica.

– Jag är väl inte så mycket för att tävla egentligen, jag köpte min första motorcykel för att köra lite på kul bara, men så redan första året fick jag i trettio års present av Kristian en start på GGN. Jag var livrädd men jag startade och kom runt ett varv på 22 kilometer. Varje gång vi åker därifrån säger vi aldrig mer, men nu är vi inne på tolfte året i rad, säger Annica och skrattar.

Anledningen till att de alltid återvänder är av samma anledning som Annica utövar sporten.

– Det är så himla roligt man blir så lycklig när det går bra på banan en dag. Varje helg vill man ju köra. Om jag har haft en dålig dag så känns det mycket bättre efter några varv på banan. Men det går ju upp och ned man har både bra och dåliga dagar på banan, men jag är en kämpare. Jag är liten och envis, det ska bara fungera och varje gång man går av banan utan att ha kört omkull så är man lycklig.

Att köra omkull då och då är något som tillhör när man kör i svår terräng, och med det kommer också ofta skador. Annica berättar om några av de skador hon ådragit sig genom åren.

– Handen är något jag känner av dagligen. Efter en omkullkörning fick jag operera ledbandet i ett finger och pekfingret hade vridits runt ett halvt varv. Det är opererat men jag blev inte helt återställd. Jag kan inte greppa saker riktigt och får ofta väldigt ont.

Annica berättar vidare att hon har diskbuktningar, förstadiet till diskbrock, i nacken, något hon ådrog sig i fjol sommar när hon körde omkull och landade på huvudet. En annan skada sitter i axeln, Annica visar en knöl som buktar ut på ovansidan axeln och förklarar att det är nyckelbensleden som inte sitter där den ska. Det går att operera men risken är att hon blir sämre och får mer ont. Hon berättar också om den gången hon fick styrstången i bröstkorgen och var nära på att bryta bröstbenet, men tack vare bröstskyddet klarade sig med sprickor i bröstkorgen som resultat. Trots alla skador har Annica svårt att slita sig ifrån Endurobanan.

– Det är många som brukar fråga varför jag håller på med det här när jag skadat mig så mycket. De frågar om jag inte ska lägga av. Men vad ska jag då göra, börja knyppla?, skrattar Annica och lägger till, men visst är man rädd att hoppa på motorcykeln igen efter att man skadat sig.

Annica lägger nästan all sin lediga tid på enduro, om hon inte är ute och kör så läser hon om det i tidningar eller kollar på videoklipp på internet. Men när det kommer till att meka med motorcykeln håller Annica upp handen med tummen mot flatan och berättar.

– Jag har tummen mitt i handen när det kommer till motorer, jag har aldrig haft intresset för det. Det lämnar jag åt Kristian, vi brukar kalla honom depåmake.

Mer läsning

Annons