Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alexandra Ougleva: Mobilen min börda

Sakta närmade jag mig flickan på marken. Hon vände sitt ansikte mot mig och såg mina slitna kläder, mitt blodiga ansikte och mina hungriga ögon.

Annons

Närmare och närmare hasade jag mig med armarna sträckta mot henne. Skriket ekade i öronen. Jag skulle precis ta och bryta nacken av henne när jag hörde: BRYT! Tagning 2, scen 6 klar! Bra jobbat! Det var en helt vanlig skoldag, bortsett från att jag var utklädd till zombie mitt ute i en mörk skog för att spela in en film till ett skolprojekt. 


När jag såg mig omkring märkte jag att de flesta hade gått för att hinna med bussen hem. Jag stannade en halv timme till för att spela in de avslutande scenerna, eftersom jag kunde få skjuts hem av en av mina kamrater som också var på plats.
Tjugo minuter senare efter att jag gått tillbaka till skolan, bytt om, gått till skåpet och hämtat mina saker tog jag upp telefonen från jackfickan och läste 21 missade samtal från: Mamma. Paniken över att jag glömt höra av mig till henne sköljde över mig och nästa sekund ringde det.


 Alexandra Margareta Ougleva. Vaaaaaart äääär duuuuuu??! skrek min mor med sin alltid lika trevliga stämma. När jag försökte förklara allt för henne lyssnade hon inte, utan var fullt upptagen med att skälla på mig.
 VARFÖR har du inte mobilen på dig? Jag har ringt hundra gånger! Hur kan du göra såhär om och om igen? Middagen har kallnat för länge sen! Jag har ju sagt åt dig att ALLTID ha mobilen med… skällde hon som hon alltid gör när jag inte svarar.
Det får mig att ledsna. Inte bara på mamma och hennes raseriutbrott, utan på hela det här mobilkonceptet. Jag avskyr nämligen hur jag alltid måste ha där lilla manicken med mig jag än går. Trängandes i min jeansficka. Det stör mig hur man verkligen anstränger sig för att inte tappa bort den eller från att tappa den på golvet, men så går den ändå automatiskt sönder efter ett par år i alla fall! Jag bara hatar det och önskar att jag slapp den. Finns inget som är så störande i mitt liv som min egen mobiltelefon.


Det är faktiskt inte bara mamma som skäller på mig heller utan folk i synnerhet klagar alltid på hur dålig jag är på att höra av mig eller på att svara om någon ringer. Om jag då inte hade någon telefon så skulle ju folk slippa bli så besviken på mig om och om igen. Nu för tiden ska man vara så himla anträffbar. Mobiler, sociala nätverk, sms. Allt ska man ha. Dels för att det är inne och dels för att mamma inte ska få hjärtinfarkt. Men jag orkar inte!
Tänk om vi alla bara kunde skriva brev istället. Som förut. Visst tar det lite längre tid, men det skulle vara värt det. Men icke, jag kommer aldrig få uppleva den där speciella känslan man får av att öppna ett alldeles handskrivet kuvert från en vän som lagt ner sin själ i att beskriva sina upplevelser, känslor och tankar för mig. Aldrig. De dagarna är bortblåsta. Nu får man nöja sig med ett halvdant, elektroniskt brev på facebookchatten, som går på fem minuter. Eller ett kanske ett spännande Vgd?-sms, som går på två sekunder.


När mina klasskamrater glömmer sina telefoner hemma är det som att himlen faller ner. Det är kört, livet är över, det går inte att jobba, man kan inte tänka klart. De är som beroende av sina små socialmaskiner. Men jag blir avundsjuk och önskar att jag också hade glömt min.
Men okej, om man försöker se det från den ljusa sidan kan den vara väldigt bra att ha en mobil om någonting skulle hända. Alltså om jag t.ex. var ute i skogen och snubblade på en sten så jag bröt benet, eller om jag gick vilse i stan, eller om jag plötsligt fick för mig att köpa ett par snygga jeans för 799 spänn. DÅ kan det vara möjligt att man tar till mobilen och frågar morsan om lite hjälp. Men annars kommer den alltid för bli min börda i livet. Fram tills jag blir lika gammal som mamma och som en zombie måste följa varje steg mina barn tar för att de kommer en timme för sent till middagen. Om de inte blir middag själv såklart.


/Alexandra Ougleva

Mer läsning

Annons